LitteraturMagazinets recension
av Jag heter Död - 13 skräckhistorier, Lena Arro
Ett lättläst och välordnat skräckmöte
Möten med odöda. Galna clowner, djävulens jakt efter själen, ondskefulla dockor, dödslabyrinter och rasslande skelett. Lena Wallberg läser "Jag heter Död – 13 skräckhistorier".
Människan har kittlat nerverna med otäcka historier sedan urminnes tider. Det är något djupt mänskligt inom oss att vilja spänningsbada, utforska det okända och söka svar. Få saker är så blodsvallande som att skrämmas halvt från vettet i en trygg hemmasoffa, mentalt följa med dit där mörkret trycker mot tinningarna, den stickande luften kväver och förföljelsemanins panikkänslor slickar sig fast som en brännande hud.
Vålnader, dödsgudar, monster, väsen, apokalypser och sedermera människans dunkla psyke har kryddat berättelser genom årtusenden. Romantikens skräckikoner E.A. Poe ("Sällsamma berättelser") och Mary Shelley( "Frankenstein") tronar än idag som förebildliga ur-inspiratörer. Det går dock inte prata skräcklitteratur utan att nämna Stephen King, för övrigt min litterära åttiotalsidol. Han är, utan tvivel, den moderna skräckgenrens maffigaste, mörkerproduktiva och dödskreativa mästare, som dväljer i sitt eget lilla svarta slukhål i ett eget litet universum. Skräcktemat och intresset för det är tidlöst och universellt.
Men, åter till jorden. I Lena Arros "Jag heter död" dukas det fram tretton noveller med karakteristiska stigman: det är möten med odöda, galna clowner, djävulens jakt efter själen, ondskefulla dockor, dödslabyrinter, rasslande skelett, odjur i avlopp, ja, allt horribelt man kan önska i ett väl tillrättalagt läsmöte. Miljöerna är lika klassiska som välbekanta, vi befinner oss på spöklika tivolin, hotellrum indränkta i förbannelser, gör ofrivilliga gravbesök, irrar bort oss i dödsbringande labyrinter och, givetvis: sniffar vi i oss dävna källares lurande hemligheter. I denna lättlästa variant bärs alla traditionella skräckingredienser fram likt en kapitellång paradrätt och serveras kontrollerat som en nobelmiddag.
Berättelserna fungerar väl. Språket är väl avvägt och man kan faktiskt förnimma en viss obehagskänsla även i dessa lättsaltade spöknovelletter. Jag kan föreställa mig en hågad mellanstadieelev som säkerligen med vällust skulle kunna vältra sig igenom sidorna med behållning. Det är inte alltför marridningsframkallande, men tillräckligt för att sätta fantasin i sken. Tack vare att berättelserna är så pass korta, glider de heller aldrig okontrollerat in på den sinnesgnagande undermedvetna nivå – metamorfoserat till en vidrig, krasande parasit som borrat sig in för att långsamt förgöra – alltså, där vi börjar närma oss Kings och Koontz exklusiva utmarker. Ni vet, då gåshuden rider fram som en plågande best, blicken låser sig till textraderna i hypnotisk trans och någon otydbar gestalt från en annan värld hotfullt utvecklas i skuggtillvaron. Det är vid dessa välregisserade mentalkultiveringar man instinktivt tar sig en extra koll under sängen innan man ska somna. I självbevarelsedrift.
På baksidan av boken konstateras att: "Lena Arros noveller är roliga och läskiga." Det är intressant. Skräck och humor är någonstans en fusionsmotsättning, precis som kärlek och hat, sanning och lögn eller mörker och ljus. I en av berättelserna i "Jag heter död" återfinns en försvunnen kroppsdel som en huvudingrediens i en maträtt. Det blir nästan mer en tragikomisk twist än skrämmande klimax. Eller varför inte exemplet i berättelsen om moster Aina vars blomstrande syrénberså gödslas av en… "väl fördold näringskälla"? Även här är snarare ironin komisk än fruktansvärd. Hur många av oss har inte skrattat nästan tvunget frigörande under en skräckfilm, när någon oväntad och lustig paradox seglar upp och låser upp spänningsparalyseringen? Exempelvis en stackars harmlös katt, som plötsligt hoppar fram och nära nog åsamkar åskådaren ett hjärtstopp. Överraskningsmomentet i sin prydno, är en oerhört kraftfull skräckframkallare. Det serveras måttfullt i denna bok.
Men så, igen, måste jag tjata om dessa bildval! Jag ser framför mig den porträtterade clownen i "Jag heter död" som något liknande Stephen Kings ondskefulla clown "Det" – som oavsiktligt återuppväckts ur någon morrande avloppsbrunn. Kings skapelse är en bisarr, blodtörstig och fasansfull helvetesavkomma. Illustrationen med "spökclownen" på framsidan av denna bok är bara fånigt barnslig. Den ser mer ut som om den riktats till lågstadiebarn. Det här är verkligen något förlaget behöver se över. Framsidesbilder HAR betydelse för att väcka läsintresse och ska därför inte underskattas! Man kunde således ha brett på med en betydligt mer "vuxen" bild som lockar fler till läsning, inte avskräcker! Då skulle målgruppen kunnat utökas uppåt i åldrarna. Betydligt.
Litteratur ska rulla igång en inre föreställning i den privata filmsalongens röda hav. Orden ska bjuda upp känslorna till en sprakande och länge ekande dödsdans, där eftervistets hjärnspöken slutförvaras i marmorsarkofager djupt inne bland minnesgångarnas dova katakomber. Lena Arros "Jag heter död" anser jag därför vara en klart lämplig introduktion till skräckgenren då den ger läsaren ett bekvämt, översiktligt smörgåsbord- ett avstamp mot vidare litteraturcrawl in i skräckens underbara värld.
Mottagen: 27 maj 2016
Anmäl textfel
