LitteraturMagazinets recension av Not That Kind of Girl, Lena Dunham

Ett välproducerat hopkok av Lena Dunhams greatest hits

Lena Dunham skriver piggt och kreativt. Det är en bladvändare, men det finns många nyanser och formuleringar i språket som känns igen från ett vardagligt twitterflöde"

Kanske är "Girls"-skaparens största triumf att hennes budskap hunnit bli både normalt och vardagligt?

Lena Dunham har haft en banbrytande och tidvis stormig tid i 2010-talets mediala värld. Sedan det stora genombrottet med tv-serien "Girls" har Lena Dunham iklätts rollen som språkrör för den del av 20-någontning-generationen som annars sällan hörts. Att Lena Dunham tidvis kämpat sig igenom sin uppväxt har tydligt framgått i "Girls" genom hennes alter ego Hanna Horvath som fört  typ av kamp som många kunnat identifiera sig med. Det är just den brutalt nakna presentationen av all skit hon har tampats med som gjort att Lena Dunham och "Girls" har slagit så bra som det gjort. "Not that kind of Girl" fortsätter och fördjupar sig i Lena Dunhams liv och uppväxt, från barndom till nutid.

Framgångsreceptet för Lena Dunham har varit att provocera, att bryta ny mark. Hon uppmärksammades första gången för en flamsig hemgjord tv-serie där hon och hennes vänner mest på skoj flamsade runt som karaktärerna Delusional Downtown Divas. Serien och framförallt karaktärerna uppmärksammades till Lena Dunham egen stora förvåning. Ingenting i serien var bra, men det fanns något som provocerade på ett tillräckligt nyskapande sätt. Det var tack vare denna serie som Dunham i förlängningen fick avtalet som möjliggjorde "Girls". Mycket kretsar kring denna serie, men det är samtidigt svårt att prata om Lena Dunham utan att ta upp "Girls".

Dunham skriver piggt och kreativt. Det är en bladvändare, men det finns många nyanser och formuleringar i språket som känns igen från ett vardagligt twitterflöde.

"Not that kind of a girl" känns som ett välproducerat hopkok av Lena Dunhams dagboksanteckningar och blogginlägg, en antologi av hennes greatest hits. Problemet är att jag tycker mig redan har hört det Lena Dunham har att säga, det har redan kommunicerats igenom "Girls". Jag saknar det nya, det provocerande. Det hon skriver har redan nu hunnit normaliseras, det kittlas helt enkelt inte lika mycket längre (även om Fox news fortfarande verkar tycka det). Men just det faktumet kanske måste ses som något av en personlig trimuf för Lena Dunham – att de vardagliga, nakna och oputsade aspekterna av att vara ung har avstigmatiseras tack vare Dunham?

Mottagen: 18 november 2014

Anmäl textfel