LitteraturMagazinets recension
av Himmlers Sverige: Visioner och verklighet, Lennart Westberg
En titel som lovar för mycket
Lennart Westberg är militärhistorisk författare och pensionerad polis. Med den nyutkomna boken “Himmlers Sverige. Visioner och verklighet” vill han sätta Heinrich Himmlers och SS kontakter med Sverige under andra världskriget i ett framåtsyftande perspektiv.
Det är en ambitiös undersökning med en omfattande notapparat och källförteckning. Westberg har tillgång till viktiga arkiv som undkom förstörelse vid andra världskrigets slut. Ibland tenderar dock hans betoning av det långsiktiga att leda till övertolkning. En kontrafaktisk historieskrivning drar också ned det vetenskapliga intrycket något.
Forskningen om nazi-Tyskland har förståeligt nog nästan uteslutande behandlat de destruktiva, mordiska inslagen. Men dessa hade en utopisk inramning som Westberg riktar in sig på. SS ville skapa ett tusenårsrike med ett expanderat Lebensraum (livsrum) österut. Men många av de ungdomar som anslöt sig till Waffen-SS var inte tyskar. Även ett par hundra frivilliga svenskar deltog.
Att svenskar tjänstgjorde i Waffen-SS stämde väl in i SS-ideologin. Svenskar ansågs vara germaner, av den högsta ariska kasten. Tanken var att de efter ideologisk skolning och lantbruksutbildning skulle installeras som permanenta Wehrbauer (värnbönder) i det bördiga Ukraina och omgivande länder. SS-chefen Himmler hade själv en examen som agronom. Hans ariska lyckorike förutsatte dock en etnisk rensning av tidigare ej skådat slag. Vi får inte glömma bort – vilket Westberg inte heller gör - att det var Himmler som administrerade Förintelsen.
Sedan 1930-talets mitt bedrev SS en framgångsrik propaganda- och infiltrationsverksamhet gentemot det svenska jordbrukets intresseorganisationer. Man inbjöd också svenska läkare, sjuksköterskor och barnmorskor till elitskolan Alt Rehse utanför staden Neubrandenburg. Läkare och vårdpersonal skulle där indoktrineras i den nationalsocialistiska rasideologin. Arkiven är försvunna, så man vet inte hur många svenskar som besökte Alt Rehse. Men en svensk barnmorska gifte sig med chefen för skolan. Heinrich Himmler var bröllopsvittne.
Svensk polis och säkerhetstjänst bidrog i kampen mot den så kallade Wollweberligan. I regi av Komintern i Moskva utförde den sabotage mot lastfartyg som levererade vapen till Francosidan under spanska inbördeskriget. Senare övergick man till att vilja störa den svenska exporten av järnmalm till Hitlertyskland. Så fick Sverige och Tyskland en gemensam fiende.
Westberg gör en stor sak av att Tyskland ville tillsätta en SS-attaché på ambassaden i Stockholm. Man har tidigare sett det som ett polissamarbete kring Wollweberligan. Westberg menar att det var något mer långsiktigt. En sådan attaché skulle kunna värva nazistiska sympatisörer inför ett angrepp på Sverige och dessutom kunna registrera svenskar med judisk bakgrund. Någon ackreditering godkändes emellertid inte av svenska utrikesdepartementet.
Författaren ser det som en framgång för SS att man efter det svenska nejet kunde placera en underrättelseagent från Sicherheitsdienst (SD) i Sverige. Westberg lyckas emellertid inte övertyga mig om att denne August Finke var något annat än en spion som arbetade ostört mellan 1942 och 1945. Westberg skriver att vi måste utgå ifrån att Finke var framgångsrik i sin kanske viktigaste uppgift, att skapa kort- och långsiktiga politiska relationer i Sverige till fördel för Tyskland. Det låter som en gissning.
Det finns mycket intressant i Lennart Westbergs bok. Han skriver om den pangermanska tanken, om Atlantismyten, om Himmlers intresse för Sven Hedins forskning, om svenska nazistpartier och andra sympatisörer, om kvinnliga spioner, med mera. Men när det gäller Himmlers mål och visioner med Sverige blir det lite väl tunt.
Mottagen: 27 mars 2023
Anmäl textfel
