LitteraturMagazinets recension
av Snarkjakten, Lewis Carroll
Ännu knäppare än "Alice i Underlandet"
Visste du att "Alice i Underlandets" skapare skrev en annan ännu mer skruvad bok? Nu finns "Snarkjakten" i en svensk nyöversättning.
Alla har vi någon form av relation till Lewis Carrolls "Alice i Underlandet". Det är en absurd bok som tilltalar både barn och vuxna, fylld med både allvar och nonsens. Den gavs ut första gången 1865. Men Carroll skrev även annat. När "Snarkjakten", från 1876, kom i en ny svensk version blev jag väldigt nyfiken. Nyfikenhet blev inte obelönad, för det här är helt klart ett märkligt diktverk, fullt av förvirrande frihet.
"Snarkjakten" är en rimmad berättelse om en besättning med diverse märkliga medlemmar, både djur och människor, som ger sig av för att leta reda på snark. Vad snark är? Ja, det vet de inte ens själva. De försöker bara hitta det och i sökandet drivs de till konflikter och möten där de berättar för varandra om sina liv på en vers som inte rädd för att snubbla utan snarare snor in sig själv så många varv att jag till slut blir alldeles snurrig.
Visst finns här likheter med böckerna om Alice – Carroll går absolut att känna igen. Galenskapen är på vissa sätt ännu mer uttalad och nonsenstonen är definitivt starkare. Det är svårt att veta vem som är målgrupp för "Snarkjakten" – den liknar en barnbok till formen, men har otvetydiga vuxeninslag.
Så här kan det låta när Carroll släpper loss sin kreativa ådra:
Vi sökte med sökord, vi sökte med gin,
vi sökte med gaffel och hopp.
Vi sökte med tågräls i trånga krypin,
vi sökte med hudnära kropp.
Så gick det i Slaktaren – poff! – upp ett ljus
en kallsvettig lysande plan:
han byggde i skogen ett brinnande hus
vid foten av en vulkan.
Men Bävern var upptänd av samma idé,
flammande käck: eld och lågor!
På precis samma plats och med samma entré:
en Snarkfälla fylld utav plågor.
"Härmapa", tänkte vår Slaktargigant,
"härmapa", tänkte vår Bäver.
De lyste sin väg, var och en på sin kant,
med bitar av brinnande näver.
Men stigen blev längre och nästan helt svart;
nu glömde de Snarken och branden.
Bittert förvisso, men efter en kvart
så höll de varandra i handen.
Här gäller det att hänga med i Carrolls svängar – och i översättarens! Isabella Nilsson tycks ha utnyttjat all sin kreativa ådra och hon är inte rädd för anakronistiska blinkningar. Jonas Ellerströms efterord kastar visst ljus över verket. Andrezej Ploskis illustrationer ger också en hel del mervärde till en text som har släppt taget helt om de begränsningar som fiktionen brukar förhålla sig till.
Det är svårt att inte dras med i "Snarkjakten", men lätt att tappa greppet om vad Carroll egentligen vill – och till sist ganska svårt att veta vad den här klassikern ska tjäna för syfte. (Förutom just kärleken mellan Slaktaren och bävern, som är väldigt fin.) Visst är det här sättet att bärma sig sagornas värld befriande – men den totala bristen på begränsning gör det också svårt att få ut något mer än en stunds total, förvirrande frihet.
Mottagen: 24 januari 2015
Anmäl textfel
