LitteraturMagazinets recension
av De oroliga, Linn Ullmann
Samtal sent i livet
För några år sen hittade Linn Ullmann några gamla kassettband. På dem hade hon spelat in intervjuer med sin far Ingmar Bergman. Hon var inte nöjd med dem, ljudkvaliteten var dålig, Ingmar gammal och dement. Linn hade varit för sent ute.
Ändå blir det en fin bok. Minnen får fyllas på, inifrån och från annat håll. Och där finns också plats för modern Liv Ullmann.
Föräldrarna levde ihop i fem år, andra hälften av 1960-talet. Linn var tre år när de skildes. Hon kommer inte ihåg föräldrarna och sig själv som en familj. Hon saknar ett foto på de tre tillsammans.
Med modern levde hon i Oslo och USA, tidvis ensam med barnflickor när Liv, skådespelerskan, arbetade på annan ort. Om modern inte ringde på avtalad tid blev Linn hysterisk. Hela tiden längtade hon efter sin mamma. Fadern besökte hon på Fårö en månad varje sommar.
Linn skriver att föräldrarna var barn, oroliga själar som sökte och längtade. Männen kunde inte ge modern vad hon behövde. Linn skildrar ett självmordsförsök som hon blir vittne till. Liv missbrukade alkohol men hade också svalt en burk tabletter. Inte lätt för en ung flicka. Linn kallar sig ”flickan” boken igenom som hennes mor gjorde.
Ingmar säger att han lämnar sin barndom när hans älskade hustru Ingrid dör. Då är han 74 år och sörjer förtvivlat. Att Ingrid var praktisk hade haft stor betydelse för honom. Det betydde trygghet. Hon skötte om huset och renskrev hans manus.
Ingmar behöver rutiner och regler. Han har ”sittningar” med barnen – sex barn med olika kvinnor. De får en pratstund med honom i hans arbetsrum. Där fick han naturligtvis aldrig störas annars.
Linn är med fadern den sommar han dör. Med ömsesidig respekt genomför de sina planerade samtal, de som ska spelas in. Författaren visar att döden inte är en tidpunkt utan en process. Vissa förmågor försämras långsamt, annat kommer plötsligt.
Den noggranna Ingmar planerar för sin död och begravning. Det ska vara ordning och reda, ”inget känslomässigt rabalder”. I april 2005 sitter han ensam framför den stora tv:n i videobiblioteket och följer påven Johannes Paulus II:s begravning. Det är en överdådig föreställning, men kistan är en enkel låda av trä. En sådan vill han ha själv. Den snickare han anlitar känner sig emellertid föranledd att påpeka att på Gotland finns det inte cypresser. Det får bli vanlig furu eller gran.
Under läsningen börjar jag fundera på om också modern är död. Linn skriver som om båda föräldrarna är borta, i förfluten tid. Hon försöker förstå ”varför ensamheten spelade en så stor roll i deras liv, och varför de, mer än något annat i hela världen, var så rädda för att bli övergivna”. Men Liv Ullmann lever. Förra året fick hon en hedersguldbagge, läser jag på Wikipedia.
Den vuxna flickan minns dåligt. Hon får hjälp av brev och anteckningar men vet att verkligheten lätt blir förvanskad både av henne själv och andra. Nu är boken om föräldrarna här och inom dess pärmar känslorna: oro och längtan hos flickan och hennes mor, förvirring hos den gamle fadern. Kärleken till dem båda.
Mottagen: 2 november 2016
Anmäl textfel
