Recension
av Vilseledd, Linwood Barclay
Förutsägbart i ny Barclay-deckare
Man blir inte besviken när man läser Linwood Barclays "Vilseledd". Han är fenomenal på att förmedla det obehagliga i att någon till huvudpersonen närstående försvinner under mystiska omständigheter samt att huvudpersonen själv blir behandlad som misstänkt.
"Vilseledd" är som sagt inget undantag. Inledningsvis försvinner Davids fru Jan på ett nöjesfält. Det hela börjar med att någon för bort deras lille son, och David och Jan springer panikslagna runt och letar efter honom. David är den som får syn på sonen samtidigt som han lägger märke till en man som snabbt springer bort från platsen. När han sedan ska ta reda på sin fru för att tala om att sonen är återfunnen finns hon ingenstans.
Min invändning mot boken är egentligen det som också är dess styrka, den för Linwood Barclay karakteristiska mardrömstillvaron hos den som är oskyldigt misstänkt av polisen. Det handlar säkert om att personligen så tycker jag att det skulle vara bland det hemskaste som kunde hända. Att bli anklagad för någonting man inte hade gjort, och inte kunna bevisa sin oskuld. Det blir en frustration hos läsaren, då man hela tiden vet att David är oskyldig. Det hade varit ännu mer spännande om man som läsare hållits på halster ett tag, att man hade börjat undra om det låg ett uns av sanning i anklagelserna.
Det är egentligen likadant med ytterligare en tråd i boken, gällande Jan. Det hade varit fantastiskt om författaren hade hållit undan information, eller lagt ut något villospår, så att man som läsare inte förstått hur allt hängde ihop riktigt så tidigt som man nu gör.
Alla invändningar till trots. Jag gillar det här. Jag har gillat allt det jag läst av Linwood Barclay, vilket är de nu fyra romaner som översatts till svenska. Bäst tycker jag fortfarande att den första, "Utan ett spår", är. Därefter håller de följande tre böckerna ungefär samma något lägre klass.
Mottagen: 22 maj 2012
Anmäl textfel
