LitteraturMagazinets recension
av Inuti huvudet är jag kul, Lisa Bjärbo
Tonårsångest skildrad med humor och finess
När Livs pappa får för sig att de ska lämna Stockholm och flytta till en liten ort i Småland förändras allt. Plötsligt har Liv fem kilometer till närmsta butik. Plötsligt måste hon stå och vänta på bussen på en mörk landsväg i en evighet varje morgon för att ta sig till skolan. Plötsligt har hon inga vänner.
Liv saknar den lättillgängliga känslan Stockholm alltid hade. Livs pappa är så glad över flytten och över att få renovera det gamla huset de har flyttat in i, men det är inte lika lätt för Liv att komma in i rytmen i Småland. Hon vet att hon egentligen är rolig, inuti huvudet är hon jätterolig. Hon får bara inte fram det. Och hur ska hon kunna skaffa vänner när hon inte ens vågar se någon i ögonen? När hon svimmar när hon ska hålla i en presentation på franskalektionen och när hon plötsligt kan få panikattacker men aldrig vet när.
Lisa Bjärbos nya ungdomsbok hittar rätt på så många sätt. Hon lyckas beröra psykisk ohälsa på djupet och skildrar Livs inre både trovärdigt och inkännande. Social ångest och ständig överanalysering stjälper Bjärbos huvudkaraktär mest hela tiden, men det är just hennes bearbetning för att hantera (och ta sig ur) detta som gör boken. Sorgen av en förlorad förälder löper som en ytterligare röd tråd och ger boken extra nyanser.
Samtidigt är det en otroligt rolig bok. För inuti huvudet är Liv faktiskt svinkul, och ibland är det också svinkul att läsa om hur Liv misslyckas med att förmedla sina tankar. Svinkul på ett lite sorgligt sätt, men inte minst för att igenkänningen är så stor från när en själv var tonåring. För den vuxna läsaren bidrar kanske vuxenblivandets självdistans till ytterligare humor, men för tonåringen som läser blir känslan kanske snarare en rodnande blandning mellan skratt och medlidande och ångestladdning. Båda funkar.
Extra fint är hur Bjärbo – genuint och med finess – skildrar Livs relation till sin pappa. Inte minst för att det endast är med fadern som Liv faktiskt kan vara sig själv, utan den sociala oron hon annars känner. De sörjer tillsammans fortfarande, trots att det var många år sedan modern dog. Livs frågor och farhågor om hur hon påverkat sin fars liv färgar mycket av boken och stundvis är boken precis sådär splittrad som ett oroligt tonårsinre ofta är.
”Inuti huvudet är jag kul” förminskar och bortförklarar aldrig psykiska ohälsa. Den behöver i boken inte heller diagnostiseras eller medicineras urskillningslöst. Istället får den finnas där och Liv får lära sig förstå och tyda den under bokens gång. Det är uppfläkt, men väldigt fint.
Texten har tidigare publicerats 30 juni 2018
Mottagen: 17 december 2018
Anmäl textfel
