Årets debutant 2014: andraplatsen i novelltävlingen

Trio kom på andra plats i novelltävlingen

Malin Svensson, Maria Gunther Axelsson och Susanna Aguirre skrev tillsammans novellen "Klipporna, en sommardag", en liten thriller i kortformat som börjar till synes ljust och soligt. Men snaran dras åt och svärtan pyser fram lite i taget. Novellen kom på andra plats i LitteraturMagazinets och Brevnovellers novelltävling "Årets debutant 2014". Här nedan publiceras den i sin helhet.

Skribenterna:
Malin Svensson, född 1977, arbetar som bibliotekarie
Maria Gunther Axelsson, född 1968, arbetar som vetenskapsredaktör
Susanna Aguirre, född 1982, arbetar som gymnasielärare

De berättar: "Vi kommer alla tre från Uppsala och har en skrivgrupp tillsammans. Normalt skriver vi på våra egna projekt, men som ett experiment beslutade vi oss för att skriva en gemensam novell. Skrivprocessen gick förvånansvärt smidigt: vi enades om en ungefärlig handling, skrev var och en några rader i taget som vi mejlade vidare till nästa person. Texten gick runt flera varv tills novellen var klar och sedan följde gemensam redigering."

Till slut sa hon ja. Jag var rädd att allt var över, att jag inte skulle få se henne mer eftersom jag såg på hennes sänkta ögonbryn att jag kanske tagit upp ämnet en gång för mycket. Men istället sa hon ja. Jag har levt så länge utan förhoppningar, men det förändrades efter vårt möte igår. Hon är på väg och jag väntar på att få höra hennes steg i trappan, mjuka gummisulor som alltid tycks stanna och tveka en stund innan de kliver in.

Jag har lärt mig att man kan vänta länge på något innan man inser att det kanske funnits där hela tiden. Att allt som behövdes var rätt ord vid rätt tillfälle. På balkongen står en flaska vin på kylning, det är flaskan jag fick i trettioårspresent, någonting australiensiskt. Mamma sa att den skulle fram vid ett högtidligt tillfälle. En vecka senare när allt var förändrat var jag nära att be någon kasta ut den genom fönstret, men något hindrade mig. En känsla av att det kanske trots allt fanns någonting att se fram emot. Det var fyra år sedan och innan jag hade förstått vad som väntade. Men det som har varit har varit och det blygrå måste ge plats åt något ljusare och mindre kompakt. Jag ser framför mig ögonblicket då hon står tätt intill och stoppar håret bakom örat. Jag har sett henne göra det tusen gånger. Jag har haft tid att betrakta. Ikväll kommer hon göra det igen och det kommer vara perfekt.

När hon sa ja skakades någonting om i min kropp och ställdes in på en ny frekvens. Sedan dess är jag medveten om varje andetag, jag känner varje veck, varje skrynklig fiber i täcket under mina händer, jag hör sekundvisarens gång över urtavlan. När vi äter tillsammans ikväll vet jag att jag kommer att känna vad maten smakar för första gången på fyra år. Och jag tänker att ibland är det just i ögonblicket man faller som man börjar se allting tydligt och skarpt. Konturerna står ut.

Första gången hon var här. Då hade jag vägrat komma ur sängen på två dagar"

Dagen är lång, men det saknar betydelse. Är det någonting jag har lärt mig så är det att vänta. Jag är immun mot minuter och sekunder. Första gången hon var här. Då hade jag vägrat komma ur sängen på två dagar. Sovrummet var en mörk håla och jag halkade längre ner för varje dag. Då kom hon in. Ny. Jag vill tro att jag visste redan då. Att det skulle bli hon, att hon var den som till slut skulle säga ja. Det kunde ha varit en dag som alla andra. Ännu en nyanställd, presentation, introduktion, rundvandring i lägenheten. Men någonting var annorlunda, jag vill tro att det inte är något jag hittat på i efterhand. Blicken hon höll kvar, glimten av osäkerhet, bara synlig för den som själv känt den. Jag förstod att jag måste spela mina kort väl. Att ett enda fel kunde förstöra allting. Omsorgsfullt, under dagar i stolen och nätter utan sömn byggde jag min plan.

Jag började enkelt och okomplicerat. Frågade om hennes bakgrund medan hon rörde sig omkring mig med den nyanställdas osäkra rörelser. Hon svarade återhållsamt på alla frågor, utvecklade inga svar i onödan. De andra som kom och gick brukade försöka skämta och få mig att le. Men inte hon. Hon var inte ute efter att underhålla. Jag försökte läsa av henne, men det var svårt att sätta fingret på vem hon var och var hon kom ifrån. Det fanns en del av henne som ingen fick komma åt. Privat. Men jag väntade. Det kommer alltid till slut. När man är bunden till en person flera timmar om dagen kommer det alltid till slut. Bara man väntar uppstår alltid förr eller senare en spricka i fasaden. För vissa dagar är svårare än andra. Den som arbetar hos mig får ingen chans att hämta andan om jag inte tillåter det. Makten är min och på fem veckor lät jag henne inte andas ut. Varje gång jag såg en lättnad i hennes ögon, en förvissning om att hon hade gjort allting rätt och äntligen kunde slappna av bad jag henne om någonting annat. Jag sa åt henne att hämta fjärrkontrollen, kolla om posten hade kommit. Efter dagar och timmar av arbete då jag ständigt hittade på nya regler försvann det vaksamma och återhållna i hennes ögon och ersattes av utmattning. Förvirring. Och en liten, liten spricka i självförtroendet som för varje dag växte sig större. Kommer du inte ihåg hur man gjorde det där? Var ställde du vattenglaset? Har du glömt tabletterna? Långsamt blev utmattningen till någonting annat. Vrede. Vadå, ser du inte att jag försöker? Gubbjävel. Ögonblicket hon sa det visste jag att jag hade vunnit första draget. Hon slog handen för munnen i samma stund hon sa det, sedan en darrning i handen som förde en slinga hår bakom örat. Med snabba steg gick hon ut ur sovrummet och in på toaletten där hon låste in sig. Jag väntade. Jag hade fått henne att böjas och skulle nu kunna räta ut henne som jag ville. Efter sju minuter kom hon ut igen, låtsades som om ingenting hade hänt och arbetade vidare med blanka ögon och avhuggna rörelser. Hon sa ingenting och jag sa ingenting.

Det är lätt för människor att ge upp, speciellt i ett samhälle där man inte är tvungen att arbeta för att överleva"

Dagen efter väntade jag med spänning på att hon skulle komma tillbaka. Många gjorde det inte. Det är lätt för människor att ge upp, speciellt i ett samhälle där man inte är tvungen att arbeta för att överleva. Men hon kom, mumlade hej och jag sa hej tillbaka, överdrivet glatt. Jag lät henne jobba i egen takt, lät henne tro att allt var glömt, manade inte på, stressade inte. Jag gav henne beröm för någonting jag hade beklagat mig över tidigare. Först reagerade hon inte, som om hon var säker på att det snart skulle vända, men efter ett tag verkade hon acceptera det jag sa. Jag gav henne komplimanger för väl utfört arbete, beskrev hur tidigare odugliga anställda hade misskött sig och förklarade att hon var på en annan nivå och att ingen av dem kunde jämföra sig. Hon kunde inte annat än ge efter, tacksam över att hon kanske äntligen gjorde allting rätt.

Formbar, var slutsatsen jag drog. Som om jag inte redan hade vetat.

Det avgörande draget var en vändning som kunde ha skett av en olyckshändelse. Hon bröt två av mina fingrar. Selen till liften var på, remmarna åtspända men hon upptäckte inte att mina fingrar låg under ena remmen. Vid åtskilliga tillfällen har jag observerat att människor som normalt är mycket noggranna kan glömma att kontrollera att allt stämmer när de utsätts för stress. Jag kände en ilning av obeslutsamhet om jag skulle låta det hända, om jag skulle kunna tjäna på det här draget. Hon lyfte liften och mina fingrar klämdes åt. Jag skrek. Händerna är några av de få ställen där jag fortfarande har känsel och rörelseförmåga. Hon ryckte till som om jag slagit henne och började famla med fjärrkontrollen och remmarna. Jag skrek igen och hon ropade till, skrämd innan hon såg vad som var fel och sänkte liften. När hon fick ner mig skakade hennes händer och hon var röd i ansiktet. Min hand var svullen, långfingret och ringfingret vridna i en onaturlig vinkel och hon viskade andlöst förlåt om och om igen. Det var allt som behövdes. Hon var precis där jag ville ha henne. Det var bara att framföra planen, i små portioner och med viss försiktighet under de kommande dagarna.

Dröjer hon längre än vanligt den här dagen? Om jag hade kunnat röra mig hade jag satt mig upp, spikrak i ryggen"

Nu hör jag stegen. Mjuka tramp av gummisulor som stannar och väntar utanför dörren. Dröjer hon längre än vanligt den här dagen? Om jag hade kunnat röra mig hade jag satt mig upp, spikrak i ryggen. Jag hade rusat fram och slitit upp dörren och kanske kunde det ha blivit ett annat slags möte.

Hon ringer på dörren, för formens skull. Sen hör jag nyckeln i låset. Hon smyger in som om hon inte vill störa. Fast hon vet att jag väntar. Jag har varit ensam och orörlig i fyra år, och på den tiden är hon den första som har haft både viljan och makten att ändra på det. Har du grejerna? frågar jag och hon nickar. Jag vet inte hur hon har fått tag på det hon behöver. Sedan tänker jag på våra samtal. Jag har gjort en omvänd klassresa. Alla i min släkt är plastikkirurger eller ortopeder. Säkert hade hon kunnat lura av någon av dem det hon behövde, om hon fortfarande hade kontakt med dem. Jag ber henne gå ut på balkongen och ta in vinflaskan från min trettioårsdag. Jag undrar vad som kommer hända efteråt. Om hon kommer att ta det jag har erbjudit henne. Jag vet att hon kan behöva komma iväg och lämna allt. Att hon redan innan ville bort från familjen och släkten och starta ett nytt liv utan krav och förväntningar. Nu har hon snart fler anledningar. Kontanterna ligger i en plastpåse från Apoteket AB, uttagna för mer än ett halvår sedan för att det inte ska se misstänkt ut på kontoutdraget. Hon sa att det inte behövdes, men hon vet var de finns. Hon kommer in med vinet och jag tittar på etiketten på flaskan. Australien, dit skulle hon kanske kunna åka. Men det är inte mitt bekymmer vad hon kommer göra eller hur hon kommer klara sig eller hur hon har fått tag på grejerna. Jag dricker vinet. Hon vill inte ha.

Ha det utsläppt. Inte för att det egentligen skulle spela någon roll"

Hon tar loss en hårsnodd från handleden och börjar sätta upp håret, men jag stoppar henne. Ha det utsläppt. Inte för att det egentligen skulle spela någon roll, men jag har så lite kontroll över mitt liv att jag vill att någonting för en gångs skull ska vara precis som jag föreställt mig det. Hon låter håret vara och plockar fram det hon har tagit med sig ur handväskan. Jag tänker att det inte är mycket som behövs för att åstadkomma en så stor förändring. Att det kan få plats i en så liten väska.

Är du säker? frågar hon när hon är färdig med förberedelserna. Hon vilar nålen mot mitt armveck. Det är över nu, hon kommer att göra det. Egentligen har det varit över ända sedan jag sprang över klipporna för fyra år sedan och dök ner i vattnet utan att undersöka hur djupt det var. Hur många gånger har jag inte önskat att jag kunde få den enda obetydliga handlingen ogjord, eller att jag åtminstone hade kunnat få krossas fullständigt mot stenarna under vattenytan, att jag inte hade blivit kvar som den varelse jag nu har blivit. Jag är säker. Jag har bett varenda assistent som har passerat genom den här lägenheten de senaste fyra åren om samma sak. Hon är den första som har sagt ja. Jag har väntat länge på en chans att ställa allt tillrätta. Nu står jag på klipporna igen och den här gången ska det göras ordentligt."

Novellen ovan heter "Klipporna, en sommardag" och kom på andra plats i den stora novelltävlingen "Årets debutant" som LitteraturMagazinet och Brevnoveller arrangerade i slutet av 2014. Novellen är skriven av trion Susanna Aguirre, Maria Gunther Axelsson och Malin Svensson.

Läs mer om den stora novelltävlingen "Årets debutant" och om årets final den 16 november 2014. 

Läs även vinnarnovellen "Pizzaskäraren".

Anmäl textfel