LitteraturMagazinets recension
av Min mors tystnad, Lizzie Doron
Starkt och nära om att söka sin far
Det är en förunderlig liten bok, Lizzie Dorons andra självbiografiska roman, "Min mors tystnad". Så enkel och lättillgänglig, full av vardag. Och ändå så laddad med stora frågor och händelser som kan överskugga ett helt liv.
Lizzie Doron bor i Tel Aviv och är uppvuxen i ett kvarter där många, liksom hennes egen mor, är överlevare av Förintelsen, “Shoah”. Hennes första självbiografiska bok “Varför kom du inte före kriget?” handlade om modern, Helena, vars liv präglades av det självupplevda helvetet i Buchenwald. Hur Helena sedan formade sin vardag i Israel påverkade förstås också barnets, Elisabeths, uppväxt.
I den här romanen söker hon efter sin far, Jakob Roza, som aldrig blev mer än en gåta, en låtsaspappa eller skuggfigur i gränden. Vi lär känna den lilla flickan, som gång på gång undrar: “var är min far?” och det känns stundtals tjatigt som hon går på. Precis så upplever omgivningen henne där i barndomskvaretet i Tel Aviv. Alla grannar och vänner som tvingats till tystnad om den försvunna fadern. Flickan fantiserar, drömmer sig bort till en värld full av faderskärlek, nöjesfält och Amerika.
Lizzie Doron får läsaren att känna samma frustration som måste har präglat hennes förhållande till modern. Varför kan inte hon inte bara berätta? Vad är viktigare än ett barns rätt att få veta sanningen om sin far?
Vi får följa en reflekterande författare som våndas och undrar om hon verkligen kan skriva en bok om en far hon aldrig mött.
Längs sökandets väg får vi träffa flera av hennes barndomsvänner, delta vid begravningar, äta middagar och laga “kichl” (kaka). En värld växer fram där alla på något sätt är märkta av “Shoah”, även om tragedin numera ligger två generationer bort. Men alla måste på något sätt förhålla sig till den, och väljer olika strategier. Lizzie Dorons skildrar det trovärdigt, starkt och nära, utan att bli sentimental.
Det här är inte överlevarnas fasansfulla historier om Förintelsen. Här möter vi istället några individer i nutidens Israel, som försöker leva med sin historia och brottas med vilken roll den behöver spela i deras liv. Hur mycket angår det mig att mina föräldrar eller farföräldrar kämpade mot eller förgördes av en regim? En fråga som är angelägen för många av oss idag och blir därför också allmänmänsklig på det sätt Lizzie Dornon lyckas förmedla den.
I samtalen med barndomsvännerna kommer hennes frågor om fadern upp på nytt. Pusselbitar från förr läggs ihop med nya fakta. Hon ifrågasätter sitt eget sökande – har hon verkligen rätt att veta något som hennes mor tog med sig till graven? Men när svaren väl börjar dyka upp måste hon fortsätta. I den stund bilden klarnar kring fadern kan vi förstå envisheten, smärtan och kärleken bakom moderns val att förtiga sanningen.
Så med boken i hand: Ja, Lizzie Doron, du kunde skriva en liten och samtidigt stor bok om din far. En bok som rymmer både en far och det faderslösa barnets gränslösa ensamhet och längtan efter ett ärligt svar.
Mottagen: 30 mars 2012
Anmäl textfel
