Recension
av Trädgårdshoran, Lotta C Persson
Att slå sig till kärlek
Det här är en tragisk, självbiografisk berättelse om en mor som totalt dominerar sin familj, som kräver villkorslös kärlek och lydnad och som tar till våld och psykisk misshandel när hon känner för det.
Denna moder tränger in hela familjen i ett hörn där det inte finns några vägar ut, förutom de rent desperata. Trots ett lite stolpigt språk och tafatta dialoger så är det en läsvärd berättelse om att vara fången i sin egen familj.
Klaras värld är ytterst begränsad till skolan, hemmet och mötena med församlingen i den lokala Rikets Sal-byggnaden och så har det alltid varit, hon känner inte till något annat. Att hennes mamma slår henne med mattpiskaren, håller hela familjen som känslomässig gisslan och spelar ut dem alla mot fadern, som hon tvingar att bo i källaren, kallar pedofil och äckel, är inget hon reflekterar över. Först när hon kommer i tioårsåldern börjar hon inse att det som händer hemma hos henne inte nödvändigtvis händer i andra familjer, men det tar ytterligare tio år innan hon lyckas bryta sig loss från den allt mer kontrollerande modern. Klara, som under den största delen av sitt liv har kämpat med kraftig värk i kroppen, blir till slut inlagd på sjukhus och klarar inte ens att gå på toaletten. När läkarna inte hittar något fysiskt fel på henne börjar de ställa andra frågor, om hur det egentligen är ställt med familjen. Långsamt börjar Klara inse att hennes liv inte är som andras och att hon faktiskt inte behöver tycka om och acceptera det, att hon kan välja en annan väg ut än att stanna i familjen som långsamt maler ner henne till ingenting.
Det är en hemsk skildring av en fruktansvärt beräknande och kallsinnig mor, som styr familjen med järnhand för att få som hon vill och jag lider med Klara och hennes systrar. Dock hade jag gärna sett att berättelsen hade gått mer in på djupet i Klaras befrielse från modern och hur hennes liv gestaltade sig från och med det att hon valde att sätta sig själv i första rummet och överleva istället för att självdö i en kropp som helt enkelt inte klarade mer. Jag saknar slutet på vissa trådar i boken; är Klara fortfarande med i Jehovas Vittnen? Gav församlingen henne sitt stöd när hon bröt sig loss från modern? Hur reagerade resten av familjen? Som läsare får jag en glimt av att modern brakar samman totalt när döttrarna lämnar henne, men inget om hur det påverkar dem och deras liv, vilket hade lyft berättelse ytterligare. Men, trots det, är det en läsvärd bok som en annorlunda uppväxt och hur det har påverkat författarens liv.
Mottagen: 25 maj 2012
Anmäl textfel
