LitteraturMagazinets recension
av Det kan alltid bli värre, Lotta Sjöberg
Obligatorisk läsning i alla psyk-väntrum
Har du också ett grått ångestmoln inom dig? Eller ett tungt depressionsklot? Vill du gråta för det mesta samtidigt som du egentligen bara är arg på alltihop? Då är det här är en seriebok just för dig!
Lotta Sjöberg har tidigare gjort två serieböcker med rapporter från familjelivet och föräldrablivandet. Den nya boken utgår istället från ångest och depression för att undersöka hur det egentligen känns att vara grå och nere, i en samtidsvärld där du måste vara både lyckad och lycklig. Helst hela tiden.
Serier av olika slag blandas med bilder på broderier och virkningar som bryter rejält mot hemslöjdsnormerna. Här får jag mina största skratt under bokens gång, över gamla loppisinköpta bonader som har fått smarta tillägg så att ingenting längre är desamma, eller en virkad Skriet-docka. Lika roliga är de utklippbara maskerna med vilka man kan göra sig till en hamster, en hund eller helt enkelt ge sig en leende mun.
Serierna är ofta mycket korta rutor. De är genomgående extremt vältecknade, med en superb avvägning mellan detaljer och förenkling, vare sig de är helt och hållet tecknade eller inbegriper någon form av collageteknik. Sjöberg vet uppenbarligen exakt precis var hon gör med både pennor och saxar.
Det är jätteviktigt att lyfta fram psykisk ohälsa. Massor av människor mår riktigt illa och får dålig vård, samtidigt som alltihop är tabu att tala om över huvud taget. Där tror jag att Sjöbergs bok kan fylla en funktion som bekräftelse på att det finns många andra med samma hål i själen, samtidigt som läsaren kan få lite distans till sina tankar, när någon annan beskriver dem så pricksäkert.
Det här är på många sätt motsatsen till alla självhjälpsböcker. Redan titeln säger oss att all fånig optimism är långt borta. I dess ställe finns förstås humorn, som berättar att hur illa det än är så ska det vara riktigt illa innan vi helt slutar att skratta. Just därför borde den här boken ersätta alla Amelia i alla psyk-väntrum över hela landet.
Samtidigt är temat lite monotont i längden. Jag saknar något lika galet som i hemslöjden, fast i serierna. Något som gick över fler gränser och inte höll sig så nära igenkänningen. Nu vill inte serierna riktigt bilda en givande helhet, de upprepar varandra lite för mycket och spretar samtidigt åt massa olika håll.
Redan nu finns drag som når bortom tristess och ledan, som tangerar en mera kreativ galenskap. Jag hoppas att Sjöberg kan våga vara ännu mer psykotisk i nästa seriebok.
Mottagen: 22 februari 2014
Anmäl textfel
