LitteraturMagazinets recension
av Ett förbud mot mord (En kommissarie Gamache-deckare), Louise Penny
Mordgåta som osar Agatha Christie
Den välbärgade familjen Finney har samlats på ett värdshus för att hedra minnet av den avlidne fadern. Dagen efter ett rasande åskoväder saknas plötsligt en person.
Den prisbelönta författaren Louise Penny har kallats en modern Agatha Christie. Jag förstår omedelbart varför när jag börjar läsa "Ett förbud mot mord", författarens fjärde och fristående deckare i serien om kriminalinspektör Armand Gamache.
Gamache och hans hustru sedan över trettio år firar sin bröllopsdag med att besöka det flotta men ensligt belägna värdshuset Manoir Bellechasse. Även den välbärgade familjen Finney har rest dit för att hedra minnet av sin avlidne far, patriarken Charles Morrow. Relationerna i hans efterlevande familj är dock ansträngda. Alla har de sina privata skäl att närvara när den ståtliga statyn av fadern ska resas i trädgården.
I takt med att sensommarvärmen intensifieras, kommer slumrande fiendskap och gammal osämja upp till ytan. När hettan slår över i ett rasande åskoväder håller sig familjen, övriga gäster och ständigt närvarande serveringspersonal inomhus. Det är först dagen därpå som de lägger märke till att en person saknas…
Det är verkligen trevligt att läsa en bok som utspelar sig i Kanada. Familjen Finney kommer från Montreal och värdshuset ligger utanför Québec, en för deckarvärlden tämligen unik miljö. Platsen sätts även in i sitt historiska sammanhang, helt utan att gå över gränsen och ösa detaljer över läsaren. Mordgåtan är en klassisk "whodunnit" i sluten miljö, där bara ett visst antal personer kan ha begått det grymma dådet och allt kopplat till familjen Finneys problematiska historia. Detta i kombination med den både hemtrevliga och lite olycksbådande berättartonen gör att mordgåtan osar Agatha Christie. Det är naturligtvis positivt.
Samtidigt är det tydligt hur Penny skapat sitt eget författarskap. Miljön har en gammaldags stämning över sig: kökspersonal i vita spetsförkläden och eftermiddagste i salongen. Ändå utspelar sig boken i nutid – vilket fungerar utmärkt. Det framgår genom detaljer som svårigheter med mobiltäckning och att värdshusets enda barn lyssnar på musik i sina lurar. Penny har även en betydligt mer modern och rättfram berättarstil än Christie. Det är roligt att någon vågar skriva klassiska pusseldeckare i nutid och samtidigt väljer att behålla det genretypiska "mordmyset", fjärran från actionfyllda biljakter och effektsökande explosioner.
Ibland kan jag tycka att tempot blir snäppet för lågt, genom att de yttre händelserna får stå tillbaka för dialoger och inre tankar. Detta är en svår balansgång och en utmaning i många pusseldeckare. I slutet lyckas Penny rädda situationen genom en både spännande och medryckande upplösning, men bitvis blir stilen kanske lite för stram.
Och jag kan inte låta bli att fundera på motivet. Är det trovärdigt? I verkliga livet, där känslor och tankar sällan följer logikens raka bana, skulle det nog vara det. Men det underliga (och intressanta) är att verklighetens motiv inte alltid fungerar i bokform. Där kan det istället bli lite väl långsökt, lite för märkligt. Även mordmetoden är jag tveksam till. Förklaringen ligger delvis utanför läsarens synfält, vilket ger mig en känsla av att ha blivit snuvad på möjligheten att på egen hand kunna luska ut hur mordet gick till.
Över lag är ändå "Ett förbud mot mord" en både mysig och stilfull deckare och jag känner mig redan sugen på "Den grymmaste månaden", en av de tidigare utkomna böckerna i serien. Kort och gott: pusseldeckaren lever, i allra högsta grad.
Mottagen: 8 oktober 2015
Anmäl textfel
