LitteraturMagazinets recension av I dina händer, Malin Persson Giolito
Brott och gemenskap
Malin Persson Giolito hade stora framgångar med sin rättegångsthriller “Störst av allt” som också blev den första svenska Netflixproduktionen. Den aktuella “I dina händer” är en noggrant genomförd skildring av de gängproblem som finns i särskilt utsatta förorter.
Handlingen lunkar metodiskt på, fram till sitt slut. “I dina händer” blir för läsaren en repetition av vad man redan känner till om verkligheten. Det är en välkomponerad roman men ingen bladvändare.
Redan från början vet vi vem som är mördad och vem som är mördaren. Det handlar om barn i nedre tonåren. Växelvis med uppklaringen av brottet får vi läsa om pojkarna Billy och Dogge, kamrater sedan de var små. Billy bor i invandrartäta Våringe. På andra sidan motorvägen ligger villaområdet Rönnviken. Där bor Dogge med sina föräldrar i ett hus ärvt av farföräldrarna. Hans far Teo lyckas till en början väl med sina affärer, men sen går det utför. Mamma Jill blir ensam kvar med Dogge.
Billys mor Leila har flera barn, och också hon en frånvarande make. Det är förhållanden vi vet har betydelse för ungdomar som hamnar på glid. Mödrarna skildras sympatiskt av Giolito, fast de tappat greppet. Men Billy har faktiskt gjort ansträngningar att lämna sitt destruktiva liv med droger och stölder. Framför allt har han försökt komma ifrån Mehdi som pojkarna både beundrar och fruktar. Mehdi har upptäckt dem. Han har gett dem svårare och svårare uppdrag.
Vi får också följa Farid, den engagerade lokalpolisen som blir mer och mer frustrerad. Det är svårt att reda ut brotten. Invånarna vittnar inte gärna.
Livsmedelshandlaren Suddens öde griper mig starkt. Jag förstår att det finns många som han i våra förorter. I hans butik tar ungdomarna för sig bäst de vill. De förnedrar honom och hans arbete. Av polisen får han inte den hjälp han behöver. Han får ta hand om allt själv.
“I dina händer” är en bok som beskriver hur barn blir kriminella, hur det slår mot familjen och mot aktörer i deras bostadsområde. Det känns realistiskt som ett reportage. En grundlig research ligger förstås bakom. Av pojkarnas egna tankar kvarstår Dogges inför Billy i relief. “Jag har ingen familj. Jag har bara dig.”
Mottagen: 3 mars 2022
Anmäl textfel