LitteraturMagazinets recension
av Att skriva, Marguerite Duras
Personliga texter av en litterär gigant
"Att skriva" är Marguerite Duras näst sista bok som kom ut två år före hennes död. De fem texterna rör sig i gränslandet mellan essä och novell och handlar delvis om skrivandet och skapandet – men i slutändan mest om Duras själv.
Som en av 1900-talets mest intressanta författare och regissörer är Marguerite Duras redan så aktad av etablissemanget som någon kan kräva – dessutom är hon så älskad av en liten klick och så oläst av de flesta som någon kan förvänta sig. Samtidigt har hennes rika författarskap bara delvis översatts till svenska. Uppenbara luckor finns fortfarande och inte bara därför är vi långtifrån klara med Duras.
Nu har Ellerströms givit ut Duras "Att skriva" (Écrire), översatt av Kennet Klemets. Ursprungligen utkommen 1993 är det en av hennes allra sista böcker. Men där den sista – "Det är allt" ("C'est Tout") – är skriven i fragmentarisk form så består "Att skriva" av längre texter som befinner sig i gränslandet mellan essä och novell.
Titeltexten, "Att skriva", handlar i någon mån om det allmänmänskliga skrivandet, men är först och främst en väldigt narcissistisk text där Duras levererar påstående efter påstående, alltid lika stenhårt självsäkert, om vad som går och inte går för den som försöker behärska skrivandets konst.
I slutänden handlar det förstås bara om Duras själv – hennes känslor och rädslor. Alkoholen hyllas på ett sätt som snarare speglar hennes egna behov av att rättfärdiga drickandet, eftersom hon inte klarade av att hålla sig nykter särskilt långa perioder i sträck.
"Den unge engelska pilotens död" är en drömskt långsam text om en grav där en brittisk pilot, som dog på andra världskrigets sista dag, har fått sin sista vila. I Duras text är piloten ett barn och egentligen skildrar hon främst de efterlevandes behov av att göra honom till en symbol för krigets tragik. Han själv går inte att få fatt i – han förblir både död och livlös.
Texten "Roma" baseras på en Duras filmer. Den är också väldigt typisk för Duras, både som poet och filmskapare. Hennes laddade dialoger, hennes outsagdheter, hennes våldsamma sammandrabbningar i en alltid lika omöjlig kärleks namn.
"Det rena antalet" är en kort text som funderar kring begreppet "renhet". Här, liksom annars i boken, uttalas ett extremt hat mot alla tyskar. Duras uppmanar till mord på tyskar, vare sig de har haft en roll i förintelsen eller inte. Fast särskilt allvarligt tar jag inte på det hotfulla upproret som framträder. Snarare är det väl ett försöka att visa på djupet och styrkan i hennes hat.
"Måleriutställningen" är också en kort text med utgångspunkt i ett besök hos en konstnär i hans ateljé. En finstämd, eftertänksam betraktelse som liksom inte vill släppa taget om tavlorna, konstnären, människan – och livet.
"Att skriva" är i mångas ögon en av de mest centrala texterna i Duras författarskap, vilket jag inte helt kan förstå. Det är verkligen intressant läsning – särskilt för att det personliga hos Duras träder fram mer än i hennes skönlitterära texter, där det delvis göms bakom annat.
Samtidigt fortsätter jag nog att leta efter kärnan och musten hos Duras i andra av hennes böcker – och tror att jag hittar ännu mer substans på helt andra håll.
Mottagen: 30 augusti 2014
Anmäl textfel
