LitteraturMagazinets recension
av Savannah Bay, Marguerite Duras
Outtalade frågor, otillgängliga svar i nyöversatt Duras-pjäs
Duras är en märklig författare. Jag har läst ett antal av hennes romaner och min absoluta favorit är hennes filmmanus ”Förgöra, säger hon”. När det nu dök upp en ny svensk översättning av en pjäs av Duras penna blev jag förstås eld och lågor.
”Savannah Bay” har en handling som kan tyckas glasklar: en ung kvinna ömsom pysslar om, ömsom hånar en äldre, tämligen dement skådespelerska. Men eftersom författaren heter Duras finns det förstås frågetecken, som ger upphov till obehag. Luckor och aningar. Outtalade frågor, otillgängliga svar.
Vem är den unga kvinnan? En dotter, ett barnbarn, en främling, en vårdare? Varför älskar hon skådespelerskan, Madeleine – varför hatar hon densamma? Vem är kvinnan som älskar med en man på en vit sten? När sker detta? Var? Vad händer med kvinnan och mannen, egentligen? Hur binder de ihop den unga kvinnan med Madeleine?
Vem minns vad, vad är påhitt, vad är sanning respektive lögn? Finns det autentiska minnen? Finns det ärliga berättelser? Det här är en pjäs som i sin skenbara enkelhet blir lika lättillgänglig som svårförstådd. Det finns många teman som tangerar Duras romaner och ”Savannah Bay” är därmed en alldeles utmärkt representant för Duras författarskap – men snarare som språngbräda till ”Lol V. Steins hänförelse” och andra titlar än som en slutstation.
Duras har så mycket mer att bjuda på, men ”Savannah Bay” är en fin fasett i helhetsbilden – en gnistrande komponent som ingen sann Duras-läsare bör hoppa över, samt en alldeles utmärkt smakbit för nybörjaren.
Det är glädjande att nya översättningar kommer som visar ännu mer av Duras, för det är ett rikt universum som Duras bjuder oss in i. Att vi sedan måste gå vilse där, drunkna och aldrig hitta ut oskadda, är ett lika ofrånkomligt som underbart faktum.
Mottagen: 24 september 2012
Anmäl textfel
