LitteraturMagazinets recension
av I klockornas tid, Maria Gripe
Bland kojor och slott
Året efter ”Glasblåsarns barn” kom ”I klockornas tid”, även den en Maria Gripe-saga som tilldrar sig i en dyster borg med en glädjelös regent vid tronen.
”I klockornas tid” utspelar sig under medeltiden och handlar om två unga män: Arvid och Helge. Medan Arvid växer upp i slottet och motvilligt tvingas axla rollen som kung eftersom hans far – den gamle kung Helmer – bara vill ägna sig åt stjärntydning och alkemi, så växer Helge upp i en koja i skogen med skarprättaren Mikael och mormoran. Mormoran är en trätgirig gammal kvinna, lika elak som ett troll.
I likhet med sin far har Arvid inte heller någon lust att vara kung. Föräldrarna gör allt för att han ska växa in i uppgiften. De hämtar hem både hustru och strykpojke åt honom men Arvid vill bara vara ifred med sitt tungsinne och sin katt. Han lider av sömnbrist och fruktar sin narr, dvärgen Atlas. Helge, som har ett annat temperament, kan härma skogens fåglar och djur och hans vägar korsar Arvids då han måste bege sig in till staden.
När jag läser ”I klockornas tid” kommer jag att tänka på "Solstenstrilogin" av Maj Bylock, episka böcker som jag läste i mellanstadiet och som träffade helt rätt just där och då. Jag skulle vilja uppleva ”I klockornas tid” på precis samma sätt, för det är verkligen en fin berättelse, och en fin bok. Maria Gripe tar sina läsare på allvar och förmedlar lugn klokskap om människornas öden som inte ens kungar rår på. Svartvita illustrationer av Harald Gripe pryder nära nog varje kapitel.
Men. Jag vet inte om det är persongalleriet som är för stort eller sidorna som är för få, hur som helst upplever jag boken som lite trång. Mycket händer många, och det lite för hastigt. Inte för att det är någon snabb eller våldsam skildring, tvärtom är konflikterna av det inre slaget och en hel del sker mellan raderna. Ändå måste jag läsa långsamt för att hänga med. Språket kräver dessutom en viss läsvana, men till skillnad från ”Glasblåsarns barn” är den lite förutsägbar, åtminstone för en vuxen publik. Så det är kanske ingen kioskvältare direkt, men när den hamnar hos rätt läsare blir den säkert alldeles, alldeles episk.
Mottagen: 17 oktober 2017
Anmäl textfel
