LitteraturMagazinets recension av Befrielsen, Maria Sveland
Maria Svelands nya når inte hela vägen
En serievåldtäktsman härjar i Örebro. En grupp kvinnor har fått nog av polisens oförmåga att göra något åt det, och tar saken i egna händer. Maria Svelands senaste roman har stora ambitioner, men når inte hela vägen.
Handlingen i "Befrielsen" är enkel. Det ökade sexuella våldet mot kvinnor, och polisens oförmåga att göra något åt det, får en grupp kvinnor att tappa tålamodet. De bildar "Kvinnornas befrielsefront", vars ambition är att slå tillbaka, handgripligen, för att få männen och samhället att reagera. En intressant vinkel som provocerar, och kanske måste det poängteras att metoden inte är något Sveland själv förespråkar. Men starten är seg, och språket inte helt optimalt.
Huvudpersonen Cecilia, en journalist som nyligen återvänt till Örebro för att ta jobb på lokaltidningen, bär på traumatiska minnen från en händelse för många år sedan. Vi får följa henne, och en rad andra kvinnor, som på olika sätt påverkas av de patriarkala strukturer som råder i samhället.
Den kanske intressantaste karaktären är polisen Kajsa, som lider av de utmattningssyndrom som är så vanliga hos kvinnor, efter att under lång tid ha hanterat ett krävande jobb och en känsla av att aldrig räcka till som fru och mamma. Porträttet av Kajsa berör.
Maria Sveland har goda intentioner, och kanske kan boken leda till en och annan diskussion om vad som bör göras åt det sexuella våldet mot kvinnor, men tyvärr håller den inte måttet. Sveland talar om för läsaren vad hen ska tycka och tänka, och hennes åsikter lyser alltför starkt igenom. Som författare är hon fullt synlig i berättelsen, och läsaren får knappt plats.
Den som redan är feministiskt upplyst känner så väl igen formuleringarna och problemen hon radar upp, den som inte är det kommer troligtvis inte läsa boken alls. Debatten och diskussionerna når inte alla, berör inte de som behöver det mest, och det är också en av de största utmaningarna för den feministiska rörelsen. När Sveland skriver argumenterande, från hjärtat, som i "Hatet" om antifeminism, är hon magisk. Men det skönlitterära når inte upp till samma nivå. "Befrielsen" blir tyvärr ingen ny "Bitterfittan".
Nej, Svelands styrka sitter inte i språket (för det lämnar i ärlighetens namn en del övrigt att önska), utan i det engagemang som lyser igenom i allt hon gör. Modet att gång på gång våga lyfta obekväma frågor, att aldrig ge sig. Att fortsätta kämpa i den uppförsbacke det märkligt nog innebär att vara feminist år 2015. Det är stort.
Mottagen: 10 juni 2015
Jonas Gardell inleder säsongen 2013
Många författare sommarpratar
Reportagebok på gång
Sveland skriver bok om näthat mot feminister
Anmäl textfel