LitteraturMagazinets recension
av Det som får plats, Marica Källner
En styvmoderligt behandlad genre får upprättelse
Skrivpedagogen och novellisten Marica Källner debuterar med ”Det som får plats” - en bok med och om noveller.
Novellgenrens litterära status är för närvarande inte särskilt hög, åtminstone inte i Sverige där den snarare förknippas med veckotidningar och skrivkurser än kommersiellt gångbara verk med undantag för ett fåtal författare, exempelvis Jonas Karlsson och Stina Stoor och förlaget Novellix. "Det som får plats" är en uppfriskande och nätt liten skrift – under hundra sidor med noveller, och essäer om noveller.
Källner både inleder och avslutar sin välkomponerade bok med att besvara en fråga hon ofta får; varför hon skriver noveller. Det är inspirerande att läsa om hur hon låter figurerna ta plats i sina egna texter istället för att fångas i en enda lång roman. ”Det som får plats” är varken en novellsamling eller en instruktionsbok om novellskrivande utan en reflekterande, inspirerande, analytisk och experimentell bok där läsarna på ett smidigt sätt får följa med i skrivprocessen vilket inte hör till vanligheterna i en digital samtid som lämnar få originalmanus efter sig.
Källner använder sina egna noveller som exempel på betydelse av plats, person, relation och situation – texterna ligger insprängda bland essäer som bildar för- och efterord. Novellerna är alla precisa men av skiftande karaktär och de befinner sig i olika stadier av fullbordan för att än tydligare belysa det Källner vill ha sagt.
Slutligen tycker jag om titeln. Trots de korta texterna och de få sidorna är det mycket som ryms. Bokpärmarna är som Tardis: mindre på utsidan.
Mottagen: 19 juli 2017
Anmäl textfel
