LitteraturMagazinets recension
av Tjänster i hemmet, Marie Hållander
Ett modernt epos från de underbetalda, outbildade vårdbiträdenas verklighet
Vård, vanvård och vårdande är ständigt aktuella ämnen som har varit lite extra aktuella det senaste året. Efter Sara Beischers bok ”Jag jobbar egentligen inte här” kommer nu Hållanders ”Tjänster i hemmet”, som rör sig i en helt annan, mycket mer poetisk sfär än Beischers.
I ”Tjänster i hemmet” är innehållet lika tungt som de förlamade kroppar vårdbiträdena vänder på för att kunna utföra den så kallade nedre toaletten. Samtidigt är språket ganska perfekt utmejslat med superb känsla för uttryck och känsla. Radbrytningarna gör att vi närmar oss poesi. Boken är som ett modernt epos från de underbetalda, outbildade vårdbiträdenas verklighet.
Jag har själv jobbat i hemtjänsten – och ännu mer i annan äldrevård – och jag känner igen mig i så gott som allt som Hållander beskriver. De så kallade vårdtagarna – vad de tar och vad de ger. Osäkerheten. Viljan att göra gott och samtidigt tröttheten, stressen som kan framkalla nära nog sadism. Hållander väjer aldrig undan för de riktigt vidriga känslorna och handlingarna, hur små eller stora de än må vara.
Jag har svårt att rikta någon direkt kritik mot Hållanders bok. Det är ett verk som jag tar till mig på många sätt: emotionellt i form av språkglädje och en hel del upprördhet men också intellektuellt genom de tankar som innehållet väcker och formen som jag verkligen uppskattar.
Säkerligen är detta inte den slutgiltiga rapporten från äldrevård, åldrande och vårdande. Säkerligen kan den slutgiltiga rapporten inte författas så länge vi fortsätter att vara tänkande och kännande men framför allt levande människor i ett samhälle. Detta är dock ett alldeles utmärkt inlägg i den skönlitterära vårddebatten.
Jag kan varmt rekommendera Hållanders bok. För vårdbiträden. För de som har sett sina anhöriga vårdas och dö. Och i synnerhet för alla som inte har så mycket insyn i den märkliga värld som vård och vårdande utgör. Jag hoppas att Hållanders bok får minst lika mycket spridning som Beichers. Det förtjänar den – inte minst för sin större språkliga och formmässiga mognad.
Mottagen: 23 januari 2013
Anmäl textfel
