Recension
av Persepolis, Marjane Satrapi
Episk serieberättelse om diktatur och frihet
”Persepolis” är en seriesvit i fyra delar* som också har blivit en träffsäker film. Historien är självbiografisk och skildrar en uppväxt i revolutionens och diktaturens Iran, följd av en flytt till Europa. Bilderna är svartvita med mycket svärta och den som ska läsa får inte vara överdrivet rädd för död och tortyr – men en stor mängd galghumor är ännu bättre färdkost i Persepolis-landet.
I första delen blir jag främst betagen av styrkan i berättelserna om tortyr och barns oförståelse gentemot vuxenvärlden. Del två tar sin början när Irans nuvarande skräckvälde är infört och slutar med Marjanes flytt till Österrike. Det är mycket smärtsam läsning – och mycket, mycket starkt.
”Persepolis III”, näst sista delen, handlar om Marjanes tid i Österrike. Här lär hon sig mer om det västerländska samhället men inser också att hon alltid kommer att vara främling, utlänning, invandrare. Det går aldrig att helt smälta in. Boken är som helhet svagare än de tidigare delarna men mot slutet bränner det till igen när Marjane tvingas leva som hemlös och, till sist, återvända till Iran. Hur går det för henne där? Det står i ”Persepolis IV”…
Och så är vi där: vid den fjärde delen i serieromansviten ”Persepolis”, som också är den sista. Här är Marjane tillbaka i Iran och möter, efter flera år i Europa, ett samhälle som hon har svårt att passa in i. En mycket värdig avslutning på den väldigt väl framförda Persepolis-serie-serien.
Läs!
* Det här är en recension av en samlingsvolym med del 1-4.
Mottagen: 30 juni 2012
Anmäl textfel
