LitteraturMagazinets recension
av Rocky om sex, Martin Kellerman
En överdos av unken sexsyn
Alla känner till seriehunden Rocky – och alla har en åsikt. Att stripparna, som följt med oss i 14 år, är tråkiga eller roliga. En sak är säker: Rocky är en del av svensk serieflora – förlåt, jag menar förstås fauna!
Själv läste jag extremt mycket Rocky när jag var yngre, kanske för att Rocky-serien vågade ta upp tabubelagda ämnen på ett coolt och blaserat sätt. Sedan fortsatte jag läsa ibland, men blev efterhand allt mer illa berörd av cynismen och odlandet av förakt. Ibland blev jag riktigt illa berörd, som när Rocky sade extremt nedsättande saker om personer med Downs syndrom. Det är sällan särskilt coolt att sparka nedåt och den absoluta droppen för mig kom med ett par strippar om transsexuella kvinnor, som också finns med i den nu utgivna samlingsvolymen ”Rocky om sex”.
Jag är säkert bara otroligt humorbefriad, men jag tycker inte att det är särskilt kul när man skriver så föraktfullt om människor som redan är utsatta för nog mycket förakt från diverse håll och kanter. Det handlar inte om politisk korrekthet, det handlar om att jag vill kunna läsa seriestrippen i min morgontidning utan att bli kränkt – ja, där kom det förstås, detta ord som bara används av politiskt korrekta. Faktum kvarstår: jag förstår inte vitsen med att göra narr av personer som redan är så hånade i dagens samhälle.
”Rocky om sex” innehåller förstås mer än tre strippar om transsexualism. "Rocky om sex" innehåller absurt många strippar om, just det, sex. Engångsligg, för det mesta. Vi talar ju ändå om Rocky! Är det längre relationer så handlar det ändå mest om otrohet. Könssjukdomar, check. Genomgående, uttalat ovilja mot skyddat sex, som ersätts med ”avbrutet samlag”-metoden, check. Sex för att vara snäll, check. Sex med väsentligt yngre personer, check. Nedlåtande kommentarer om tjejers utseenden och beteenden, check. Och så vidare. Och så vidare.
Nej, jag förväntar mig inte att Rocky ska vara sexualupplysare nummer ett, men det känns ändå problematiskt att normalisera sådant som ovilja att skydda sig. När det dessutom i boken finns insprängt frågepaneler från Rocky-tidningen, där olika personer ställer frågor om sex och Martin Kellerman med polare svarar – självklart tämligen nedlåtande och hånfullt, om än med huvudsakligen goda intentioner – blir bara helhetsbilden ännu märkligare.
Vad vill egentligen ”Rocky om sex” vara? En bild av hur man kan se på sex därute, hur lyckad den synen än är? Ett hyllande av blaserat, tämligen dåligt sex? Jag förstår inte varför man vill samla just alla Rocky-strippar om sex, även om de förstås är en stor procentandel. Rocky som serie blir inte bättre för att man skalar bort allt annat än knullandet. Frågorna om vad ”Rocky om sex” vill uppnå, med tanke på att det inte kan funka som uppmuntrande exempel och inte heller utger sig för att vara avskräckande exempel, förblir obesvarade.
Jag kan konstatera att det blir några fniss och en del skratt under bokens gång, men också en hel del illamående och frustration. Hur mycket sympatiska drag Rocky än svänger sig med emellanåt så är den här hunden en bild av maskulinitet som bara kan föda förtvivlan över om vi någonsin kommer ur våra nedärvda könsroller – och om vi ens vill det.
Mottagen: 6 december 2012
Anmäl textfel
