LitteraturMagazinets recension
av Oscar Levertins vänner, Martina Montelius
Martina Montelius gräver sig djupt ner i det mänskliga
Det är hög tid att börja svina! Martina Montelius roman är späckad med tantsex och kroppsvätskor och en underbar "skit i konventionerna"-berättelse för dig som fått nog av att anpassa dig.
Oscar Levertins vänner är ett litet litterärt sällskap bestående av ett märkligt gäng människor i övre medelåldern. Vi får möta den skuldtyngde kronoinspektören Leif som bara vill vara ifred och bli förlåten för den ondska han utsatt sin fru och sina barn för. Maggan, kennelägaren som gifte sig för att slippa alla frågor om hon "inte träffat någon ännu" och nu piffar upp äktenskapet med eldiga lesbiska eskapader. Och Jörgen, Mensa-medlemmen vars projekt för tillfället är att bli alkoholist (för att det skulle vara en slags hobby). Han misslyckas kapitalt och det enda som tröstar är att gå i barndom gentemot kvinnor.
Fast är de så märkliga egentligen? Överdrivna och något skruvade kanske. Men jag tänker att det snarare handlar om att Martina Montelius i sin nya roman grävt sig ner tillräckligt djupt i den mänskliga själen för att finna den mörka kärnan de flesta av oss trots allt bär omkring på, men sällan visar i dagsljus.
Romanens protagnist är Boel. Grundare och ordförande i Oscar Levertins vänner. Boel är 62 år gammal och har i hela sitt liv nästan bara gjort saker hon egentligen inte vill. Hon har haft en för jävlig uppväxt men har bitit ihop och anpassat sig. Till sin hjälp i tillvarons eviga mörker och meningslöshet har hon kulturen. Litteraturen, fylld av perversioner och svärta som den är, fungerar ångestdämpande och är det enda som får henne att för en stund släppa de egna plågorna. Boel är en kulturtant. Boel är dessutom alldeles för nära döden för att fortsätta vara diskret. Hon är trött på att hålla inne sin vrede bara för att det ska bli trevligt för omgivningen.
För att få utlopp för allt som byggts upp inom henne flyr hon hemmet genom att boka in sig och de andra i Oscar Levertins vänner på en litteraturkryssning över Östersjön. Planen är att släppa ALLA hämningar och sluta pressa ner, be om ursäkt och anstränga sig. Boel vill knarka, supa och knulla. Och den jävel som vågar ställa sig i hennes väg kommer att få ångra sig bittert!
"Oscar Levertins vänner" är en underbar "skit i konventionerna"-berättelse för alla som någon gång funderat på vad som skulle hända om man för en liten stund vågade släppa den putsade fasaden och visa fram det mörka källarhål som döljer sig därinne. Språket är en slags Klitty-deckare möter lyriska, nydanande liknelser. Det är kroppsliga beskrivningar som utklassar "dumskallarnas sammansvärjning" och målande bilder som får språknörden i mig att rysa av välbehag.
Som ni förstår älskar jag detta! Jag blir så oerhört peppad av att läsa om denna förbannade kvinna som älgar fram i tillvaron. Hon är äcklig och underbar. Hon har inte tid att lyssna på substanslösa utläggningar. Hon har inte lust att ge absolution till de som betett sig vidrigt.
Jag tror, nej förresten, jag utgår från att vissa kommer att tycka illa om den här boken. Den är skitig och vulgär. Den är späckad med tantsex och kroppsvätskor. Vissa kommer förmodligen börja gnälla om hur illa det skulle se ut om Boel hade varit man. Då jag tycker att Boel är fruktansvärt inspirerande väljer jag att inte ens bemöta deras oreflekterade, maktstruktur-omedvetna och slappa åsikter. Jag bara fnyser, vänder högaktningsfullt min egen kulturtantsröv till och skumpar ut i världen.
Mottagen: 25 april 2015
Anmäl textfel
