LitteraturMagazinets recension
av Tre pjäser, Martina Montelius
Underbart urspårad dramatik
Maria Montelius är dotter till Kristina Lugn. Jag skulle helst låta bli att upprepa sådana biografiska fakta, de brukar inte vara särskilt intressanta – men Maria Montelius dramatik liknar Lugns så kusligt mycket att jag omöjligt kan hålla tyst om saken.
Var och en av de tre pjäser som denna pocketvolym rymmer skulle kunna vara signerad av Lugn.
Det här är dramatik som känns avsevärt mer komiskt absurd än till exempel Noréns mera becksvarta absurditet. Montelius kryddar varje replik med en humor som bottnar i ångest. Komedin vi får ta del av har sina rötter djupt ner i tragedin. Klyschorna rymmer trauman. Så här kan det låta:
"Man kan använda bollar, sällskapsspel eller annat för att lösa upp spänningar sinsemellan, och så småningom, var och en i sin egen takt, börja tala om livsfrågor och sådant vi bär på, som kan kännas arbetsamt och tungt. Och så blir det vår i hjärtat! För livet handlar om att mötas. Ett leende är den kortaste vägen mellan två människor. Ett leende är den bästa medicinen, oh Gud. Jag sparkar på det lilla barnet som ler så sött med jord i munnen."
De tre pjäserna är sinsemellan väldigt olika. Först ett familjedrama, där incest är den minst märkliga ingrediensen. Därefter en pjäs för barn, som är precis så urflippad och svårfångad som en treårings psyke. Slutligen en monolog, som är tämligen olycklig utan att därför förlora det underbart urspårade.
Associationerna är påfallande. Fantasifullheten som tycks ha tappat alla sina gränser. Det finns något maniskt i hur varje replik spränger sig fram och häver ur sig både avgrunder och en aldrig sinande ström av svårfångade budskap:
"Jag har aldrig kunnat andas genom näsan. Så alla bilder av mig visar en till synes debil person med vidöppen mun. Dessutom hör jag dåligt och är inte van vid människor, så jag svarar inte på tilltal. Ha ha! Jag sitter under bord och snickarbänkar och hatthyllor, ofta med säsongens favoritleksak tätt tryckt mot min lättkrasade barnabarm, och ser stumt på de olikfärgade människosilhuetterna."
Det här är intressant dramatik, helt klart. Egensinnig och särpräglad, trots att den – som sagt – har sina likheter med vissa andra, anhöriga dramatiker. Jag har inte haft nöjet att riskera min grogrund i tillvaron genom att faktiskt se Montelius pjäser framföras. Efter att ha läst manusen ska jag definitivt ta nästa tillfälle i akt – men gå till min plats i salongen darrande av bävan.
Det här är tunga grejer och jag misstänker att kvävningsrisken är hög när skratten fastnar i halsen.
Mottagen: 27 november 2014
Anmäl textfel
