Recension
av Carl Larsson och evigheten, Mats David Ranaxe
Carl Larsson som ciceron genom konsthistorien
Efter att konstvetaren Mats David Ranaxe jobbat som guide på Sundborn blir han fylld av vilja att skriva en bok om vår nationalkonstnär Carl Larsson. Boken ska enligt förslaget ”botanisera i vad Carl Larsson tros ha haft för intentioner med sin konst”.
Ranaxe börjar mycket ambitiöst genom att ge en allmän konsthistorisk bakgrund som ska hjälpa läsaren att kunna hänga med i resonemangen som förs. Jag får veta att det är en ikonografisk konstanalys som kommer att göras. En mycket bred och disciplinöverskridande analys som ställer oerhörda krav på kritikerns bildning inom så vitt skilda områden som dräkthistoria och militärväsende.
Vidare presenteras en mängd symboler som använts av Carl Larsson och i konsten i allmänhet samt tolkningar av dessa. Det är mycket givande och ger en som amatör snabbt en ganska omfattande förståelse för dylika ting.
Jag blir dock inte riktigt klok på den här boken. Vad vill den egentligen? Det vackra omslaget och det nostalgiskt gyllene sidenbandet signalerar seriös konstbok men texten har till en början en lätt kåserande ton som liksom skär sig med det proffsakademiska anslaget.
Ranaxe använder sig av jag-form och vill visa upp sitt personliga intresse i ämnet för att få med mig som läsare. Problemet blir att jag känner mig utestängd. Bokens inledning känns alltför mycket som en onödigt lång livsanekdot framförd av en uppspelt fader vid ett middagsbord där barnen för länge sedan slutat lyssna.
Genom att välja att vara så extremt personlig tappar jag något av tilltron. Ännu mer av den försvinner då han försöker stärka en av sina teorier genom att hänvisa till att en kompis, som faktiskt är intresserad av kulturhistoria, håller med honom.
Jag blir förvirrad. Vad vill du mig?! Att å ena sidan hålla hög akademisk nivå och å andra sidan ta mig med på din personliga resa där du är den store reseledaren med egoistiska motiv. Jag känner mig kvarglömd på bussen medan du myser över att få förklara ordet allegori för den bedårande lokala pöbeln.
Nej, de avsnitt där Ranaxe håller sig från jag-formen är helt klart bäst och en bit in i boken hittar han faktiskt en form som fungerar. Och det är någonstans här jag kan börja ta in information om Carl Larsson.
Det har skrivits en uppsjö böcker om Larsson. Vi vet mycket om hans älskade Sundborn och hans liv med Karin och barnen. Nu får vi veta hur han älskade att alternera mellan stilar och tekniker. Han och de verk han producerar fungerar helt enkelt som en slags ciceron genom konsthistoriens alla epoker.
EN ciceron är allt jag som läsare behöver. Så nästa gång hoppas jag att Ranaxe väljer att hålla sig mer i bakgrunden så att människan han skriver om kan få vara den självklara huvudpersonen på scenen av sitt eget liv.
Mottagen: 1 juli 2012
Anmäl textfel
