LitteraturMagazinets recension
av Hundra år i samma klass, Mats Källblad
Käftsmäll och långsam leda
I den här tjocka boken samlas Källblads tidigare tre böcker, tillsammans med en helt ny berättelse: nämligen den om Källblads mormor och hennes liv.
Källblads porträtt av sin mormor Ester är mycket expressivt och snyggt kolorerat – men också en stark berättelse om klassamhället och hur individer kunde krossas under både fattigdom och ett samhälle som ville ta hand om människor utan att behöva ta hänsyn till dem.
Källblads mormor födde elva barn som kom att tas ifrån henne och placeras i fosterhem. Som titeln antyder handlar det om hur klassamhället begränsar dig redan innan du har fötts.
Till skillnad från denna korta berättelse är resten av boken, det vill säga Källblads tidigare böcker, inte i färg. Skillnaderna är dock många fler. De tidigare berättelserna är mera långsamma, mera fyllda av leda och gråhet. De är inte lika lätta att ta till sig och de lämnar en helt annan känsla.
Inte känslan av kamp, upprördhet eller något annat mera aktivt. Den där ilskna känslan som plågar på ett stärkande sätt. Snarare ger de mig något stillsamt starkt och nästan nedbrytande jobbigt.
Det är skickligt gjort att lyckas skapa en sådan leda i en berättelse utan att berättelsen i sig blir tråkig. Källblad är helt klart en mycket vässad serietecknare som inte behöver ta till några excesser för att berätta. Samtidigt är det just excesser som den inledande berättelsen bygger på och skillnaderna gifter sig inte alldeles utmärkt.
Visst bygger Källblads böcker på samma spår som berättelsen om mormor. På klassamhället, klassresan som fenomen och landsbygden snarare än staden – men efter den inledande berättelsens käftsmäll är det svårt att till fullo uppskatta resten.
Mottagen: 8 juni 2014
Anmäl textfel
