TWITTER

INSTAGRAM

BOKHANDEL & ANTIKVARIAT BUTIK: BOKSTÖD BUTIK: MUMIN ANNONSERA

Författarblogg: Taliah Pollack

Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet

I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann"

Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.

Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.

Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.

Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?

Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.

När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?

Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.

I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.

Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.

Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.

I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.

En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.

Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.

Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.

På återseende!

Avdelning: Skriv!

2016-06-21

Taliah Pollack
Författare och filmvetare bosatt i Malmö med rötter i Israel.

Kommentera

Att skriva om det förflutna och stanna i nuet

När jag skriver självbiografiskt måste jag ta mig tillbaka i tiden och verkligen se det jag såg då, känna det jag kände då och försöka sätta ord på det"

Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.

Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.

Ändå är jag en extrem samlare av minnen. Mina föräldrar klistrade ambitiösa fotoalbum till mig från födseln och när jag fick en egen kamera som trettonåring fortsatte jag traditionen själv. Runt tjugoårsåldern gick jag över till digitala foton och allt är väldigt välordnat i mappar. Dessutom har jag skrivit dagbok sporadiskt sen jag lärde mig skriva, sedan jag flyttade hemifrån har jag haft kalendrar där jag antecknar vad jag gör varje dag. Alla filmer jag ser samlas på en hemsida, alla böcker jag läser noteras i ett dokument. Jag samlar på reseminnen, tankar och drömmar samt skriver ner allt som har med min dotters utveckling att göra.

Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna, jag vill bara inte att det ska försvinna.

Med detta i åtanke kan det verka paradoxalt att jag skriver en självbiografisk roman.

Det är befriande att inte behöva hitta på narrativet, allt finns redan där. Jobbet består av att välja ut de relevanta delarna och utforma en koherent story. Mycket handlar om språk och struktur, vilket är jättekul att fokusera på.

I vissa fall krävs en förskräcklig ärlighet, där just det motsägelsefulla väcker förståelse för diverse förlopp i tanke och handling. Andra gånger skruvas olika delar av verkligheten ihop till en enskild händelse eftersom förenkling skapar rätt stämning och skalar bort information som inte gynnar tempot.

När jag skriver självbiografiskt måste jag ta mig tillbaka i tiden och verkligen se det jag såg då, känna det jag kände då och försöka sätta ord på det. I vissa fall är det enkelt, i andra fall svårare. Ibland blir minnena tunga och jag hamnar i den jobbiga sinnesstämningen som är svår att bryta.

Då är det bra att ha min lilla dotter. När jag skrivit klart för dagen ser jag på henne och återvänder omedelbart till nuet, till det praktiska och konkreta. Att byta bajsblöja har den kraften.

2016-02-08

Taliah Pollack
Författare och filmvetare bosatt i Malmö med rötter i Israel.

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Nästa roman påbörjad!

För att skriva om sig själv måste man kunna ta ett steg tillbaka och betrakta skeendena som en historia. Urval tror jag är det absolut viktigaste, att se vilka detaljer som gynnar historien och vilka som bara är intressant för en själv"

Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.

Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.

Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?

Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.

Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.

Att skriva något självbiografiskt har jag funderat på länge. En hel del kortare texter och anteckningar har samlat sig under åren. Nu när jag faktiskt känner mig redo att sätta igång ser det inte ut som att jag kommer återanvända mycket av det materialet.

Det jag skrivit innan har mer varit ett sätt att ventilera tankar, en form av självterapi. Det är pratigt och fullt av onödig information som inte tillför något.

Min struktur är att historien utspelar sig under ett års tid – år 2000 när jag var 16 år – med en del instick av relevanta tillbakablickar. Det ska inte vara någon sorts allomfattande ”berättelse om mitt liv”, det tror jag knappast någon skulle vara intresserad av att läsa. Snarare en uppväxtskildring som delvis sticker ut från normen (vilket gör den intressant), och delvis är allmänmänsklig (vilket gör den identifierbar).

Målet är att skriva en kort roman. Vartenda kapitel ska ha en kärna och stå som en egen novell. Jag vill skriva rakt, enkelt och sakligt utan utsvävningar. Konsten kommer vara att kunna skriva rappt och överskådligt när det krävs samt att hitta de rätta detaljerna att ta vara på och utveckla.

Avdelning: Skriv!

2016-01-10

Taliah Pollack
Författare och filmvetare bosatt i Malmö med rötter i Israel.

Kommentera

Lucka 6: Bästa barnboksminnet med jultema. Det här är en klassiker som alla känner igen, men vad är mer stämningsfullt än Narnia? Den magiska känslan från barndomen av snötunga granar, tjocka pälskappor och en faun som bjuder på te kommer över mig varje gång jag tänker på historien om landet i garderoben. Och så tomten som kommer ridande på sin släde med julklappar som ett tecken på att Aslan är på väg. Min mamma läste de första sidorna högt för mig som barn, sen var det meningen att jag skulle läsa vidare själv men jag tror jag fick min storebror att läsa klart den, han gjorde alltid de bästa rösterna #LMfotoutmaning #LMjulkalender

Bilden är även publicerad på LitteraturMagazinet instagram

Taliah Pollack
Författare och filmvetare bosatt i Malmö med rötter i Israel.

Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror

När Hebronboken väl är utgiven är det just detta jag vill göra - fortsätta med mina skolbesök med fokus på Israel-Palestina, främlingsfientlighet, ockupation och konflikthantering"

Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.

Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.

I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.

Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.

En pojke föreslog att båda sidorna skulle spela dataspel istället för att kriga och den som vann fick bestämma över landet. Jag, som är så van vid lösningar som involverar folkomflyttningar, frågade var det andra folket då skulle ta vägen. Han såg uppriktigt förvånad ut och sa: ”Alla får stanna så klart!”

En elev sa att någon från ett annat land kunde komma och tipsa om hur de ska samsas. Jag sa att det är precis så det brukar gå till men hittills har det inte fungerat eftersom båda sidor tror att de själva vet bäst.

Flera gånger kom frågan upp varför de inte bara kan dela på landet istället för att kriga. Vad jag än sa om situationens komplexitet kom frågan upp igen - varför kan de inte bara dela på landet? Ju mer de frågade desto tydligare blev det hur enkel lösningen egentligen är.

När Hebronboken väl är utgiven är det just detta jag vill göra - fortsätta med mina skolbesök med fokus på Israel-Palestina, främlingsfientlighet, ockupation och konflikthantering. Det var väldigt intressant att höra deras tankar och jag märkte på bara den korta stunden hur mycket jag själv kan lära av de som bara är lite över ett decennium gamla.

15 november 2015

Taliah Pollack
Författare och filmvetare bosatt i Malmö med rötter i Israel.

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Staden Harry Potter blev till

Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.

Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.

Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.

The Elephant House i Old Town - "Birthplace of Harry Potter"

Här inne satt J.K. Rowling och skrev

En hyllning till mästaren

Flera författare har inspirerats av Elephant House

Staden har en touch av Harry Potter i varje hörn

Här hade nog the Weasleys trivts

Order of the Phoenixs högkvarter?

Kanske bor här ett troll eller två

Ser du husalferna?

Goblins lurking at every corner

En skymt av Hogwarts

Gränden mot Diagon Alley?

Trolldomsministeriet kan inte vara långt borta

28 oktober 2015

Taliah Pollack
Författare och filmvetare bosatt i Malmö med rötter i Israel.

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Ett nytt beroende

Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?"

I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.

Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.

Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.

Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.

Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag? Utan att min hjärna riktigt hunnit fatta vad jag håller på med har jag öppnat filen med foton på min dotter och sitter där å bläddrar och tänker på vad söt den där minen var och vilken gullig liten body hon hade på sig häromdan och vad fin hon är tillsammans med min man när de sover. Sen kommer min hjärna ifatt och ba: VAD HÅLLER JAG PÅ MED?? För en gångs skull har jag inte dottern hos mig och då sitter jag och kollar på foton av henne istället!

Jag var ganska förberedd på den praktiska omställningen det innebär att få barn, men jag var inte alls beredd på den mentala förändringen. Att få en bebis är lite som att börja knarka. Inget annat spelar liksom någon roll längre, allt jag tyckte var viktigt förut har sjunkit så lågt ner på prioriteringslistan att de knappt syns, de första 100 placeringarna ockuperas nu av den här lilla ungen.

Så jag kan verkligen förstå att många kvinnor fortsätter stanna hemma med barn och hamnar utanför arbetslivet; när man väl har börjat knarka bebis är det svårt att sluta. Men jag har i alla fall tagit ett första steg mot (delvis) rehabilitering. Två timmars jobb fick jag inte gjort, men kanske i alla fall en timme, och det är ju en bra början. På den korta stund jag hade lyckades jag i alla fall bryta mig ut ur en tankebubbla och tillfälligt ta mig in i en annan. När jag gick hem var det som att se världen i ett nytt ljus, nya tankar kom och gick. Det var som att släppas ut ur en trans.

För mitt Hebronmanus är ju faktiskt också min bebis, något jag burit på och närt i två år och är på god väg att förlösa. Som alltid med skrivandet är det mest kämpigt i början av nya perioder, så småningom kommer man in i det och då kanske skrivandet åtminstone kan få komma in på prioriteringslistan igen. Jag måste bara lära mig leva med mitt beroende.

11 oktober 2015

Taliah Pollack
Författare och filmvetare bosatt i Malmö med rötter i Israel.

Kommentera

Författarbesök med nyfödd i Norrköping

4 oktober 2015