Att upptäcka Palestina är som att lära känna mitt hemland på nytt
När jag lämnade Jenin igår fick jag möjlighet att åka stortaxi nästan hela vägen till Jerusalem med en grupp från Italien. Hela gänget somnar genast medan jag sitter längst fram och pratar med chauffören. Jag märker att han kämpar med engelskan och frågar om han vill skifta till hebreiska.
Det är lite blandat med språkkunskaperna hos palestinierna, i de större städerna talar många båda språken, men i de mer isolerade platserna är det inte lika vanligt. Dessutom kan det vara en känslig fråga. Men jag chansar och allt går fint, hans hebreiska är bättre.
Han förklarar att han inte fick någon utbildning som ung, så engelskan blev aldrig bra. Hebreiskan har han snappat upp från tv. Historien han sedan berättar är lika upprörande som den är vanligt förekommande.
1987 när taxichauffören Omar var 14 år dunkade ett par soldater på hans familjs dörr mitt i natten. En av soldaterna pekar ut Omar som en stenkastande ungdom. Trots protester från föräldrarna som bedyrar att han varit hemma hela dagen häktas Omar och blir sedan dömd till ett års fängelse.
Allt som behövdes var att en soldat påstod sig se honom kasta en sten.
När han genomfört sitt år försökte han återvända till skolan (som var under israelisk kontroll vid den tiden) och får då veta att ungdomar med straffregister inte tillåts gå i skolan.
Efter nästan 30 år hänger denna dom fortfarande kvar och begränsar hans möjligheter. Men han lyckades ta körkort och har hankat sig fram på taxijobb som ger honom en inkomst på ca 200 kronor om dagen. Och då är han ändå lyckligt lottad i jämförelse med många andra som råkat ut för liknande saker, poängterar han.
Med stolthet i rösten berättar Omar att han har fem döttrar och en son. Själv måste han jobba mycket, men det var viktigt för honom att se till så att alla barnen fick en bra utbildning.
Han är särskilt stolt över sin äldsta dotter som har gått vidare till högre studier i USA, trots många motgångar och svårigheter på vägen. Två andra döttrar studerar vid universitetet i Betlehem och en son studerar i Bayt Jala.
Under resans gång upprepar han det flera gånger: ”Jag kastade ingen sten. Jag gjorde ingenting. Ingenting”, och jag försöker föreställa mig hur det måste kännas att vara orättvist dömd i 30 år. Och även om han som fjortonåring kastat en sten, hur är detta ett rimligt straff?
Omar bjuder mig att hälsa på hans familj i byn Beitar Illit utanför Betlehem och berättar hur glad hans fru kommer bli av besöket och all mat de ska fixa tills jag kommer. Vi bestämmer en dag och säger att vi ska höras.
Plötsligt inser jag att vi passerar Maale Adumim, den förort till Jerusalem som jag bodde i under tre år som tonåring. På den tiden visste jag inte ens om att staden låg på ockuperad mark.
Jag vet att det går att ta en direktbuss till Jerusalem från ingången, men några hundra meter längre bort stannar vi i närheten av den palestinska grannstaden al-Eizariya istället. Omar pekar mot den palestinska bussen som ska mot Jerusalem och vi tar farväl.
Det känns helt absurt att stå så nära den plats jag stått vid så många gånger som tonåring. Nu är jag här igen, men befinner mig på andra sidan. Att upptäcka Palestina är som att lära känna mitt hemland på nytt. Allt det där som förr var en grå massa får personlighet och färg. Som liten fick jag höra att man skulle mördas om man gick utanför de israeliska zonerna. Idag vet jag att visst, sådant händer, men det är långtifrån hela sanningen.
Men rädslorna och fördomarna jag växte upp med ekar fortfarande i huvudet så för säkerhets skull talar jag engelska när jag går på bussen. Väl i Jerusalem släpps jag av vid Damaskusporten i östra Jerusalem och styr stegen mot den judiska delen där mitt vandrarhem ligger.
På väg genom östra Jerusalem hinner jag bli lite nojig då jag inser att min konservativt anpassade klädsel liknar en judisk bosättare åt hippiehållet och att det har skett en massa hämndaktioner fram och tillbaka den senaste tiden. Dessutom är min ryggsäck en kvarleva från militärtjänstgöringen. Men jag vet att det bara är noja blandat med okunskap blandat med indoktrinerade fördomar. Inget att bry sig om.
När jag kommer in på Yaffogatan och går mot centrum blir jag, till min förvåning, helt glad och uppfylld. Jerusalem är ändå den plats som jag mest av allt kan kalla min hemstad då jag bodde i eller runt den mellan 11- och 16-årsåldern, och när man inte varit här på över ett år känns det i själen. Gatumusikanterna spelar folksånger som jag vuxit upp med att älska under min sionistiska uppfostran, jag passerar högljudda politiska diskussioner (”definiera begreppet innan du slänger ut dig sånt!”), ser platser med många minnen och imorgon ska jag käka sabich från ståndet där försäljaren alltid minns mig trots att det går ett år mellan besöken.
Jag älskar staden men hatar ignoransen, den växande rasismen och den ortodoxa fanatismen. Att en högerextrem mobb stormade fram på samma gata och skanderade ”Död åt araber” tidigare i sommar medan de attackerade människor med arabisk brytning är helt ofattbart.
Trots att jag vet detta känner jag en stark tillhörighet här, även om det är en mer problematiserande tillhörighet än när jag bodde här som ung och var totalt omedveten. Känslan finns ändå kvar i kroppen, och där tycker jag att den kan få stanna. Det finns potential även här, det finns fina människor och de är trots allt mitt folk.
Jag köper en fylld borekas på vägen genom stan och anländer slutligen till vandrarhemmet där jag delar rum med kvinnor från Indien, Tyskland, Sydafrika, Brasilien och Finland. En av dem är en pratsjuk äldre missionär och även om jag är säker på att alla har intressanta historier att berätta beger jag mig ut till Jerusalems marknad i skymningen.
På kringelkrokiga gator, mitt i vimlet av skrikande försäljare, kutryggiga gummor, turister, hippies och ortodoxa finns undangömda pubar som kommer till liv just när stånden börjar stänga för kvällen. Och jag tänker på min kära vän Leah som hastigt gick bort i år och var den som introducerade mig till många av Jerusalems skatter. Så beställer jag min favoritlemonad och börjar skriva.
Damaskusporten
Yaffogatan
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Kommentera
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
Kommentera
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
|
Bli medlem
|
Logga in |
