En dag i Jenin
Igår lämnade jag Tel Aviv för att ta mig till Jenin på Västbanken för första gången. Som med många av städerna på ockuperad mark är det relativt krångligt att ta sig dit, och jag är inte särskilt familjär med norra Israel/Palestina. Först buss i två timmar till Afula, sedan en buss som tar mig nära vägspärren. En soldat hjälper mig att hitta rätt och även om han ställer antydande frågar angående vad jag ska ha där att göra rycker han sedan på axlarna å säger lycka till.
Vid vägspärren ser jag knappt några människor och börjar därför fota lite skyltar. Genast skriker en vakt på mig att här får man inte fota och tvingar mig att kasta bilderna. Jag vet inte om det är på grund av sommarens händelser eller att olika vakter och militära förband fungerar på olika sätt, men stämningen känns hårdare i Jenin än när jag var i Hebron förra året. Där poserade till och med soldaterna när jag fotade dem vid vägspärrarna.
Vakten talar engelska med mig och jag svarar på engelska eftersom det är olagligt för civila israeler att gå in på palestinska områden. Även om han har en hård attityd frågar han sen ett palestinskt par som kommer förbi i bil om de kan skjutsa in mig till stan. Mannen talar genast hebreiska med mig, och eftersom jag är lite förvirrad vid det här laget svarar jag på hebreiska, vilket såklart gör vakten förbannad och jag blir rädd att han inte ska släppa in mig. Men jag försöker göra det till att jag bara kan lite grann och att det faktiskt var han som började prata engelska, samtidigt som jag betonar att jag är en svensk från Sverige och absolut inte israelisk medborgare.
Mannen i bilen är sjukt rolig och håller på att ironisera över hela situationen medan vi närmar oss gränsvaktsbåset. Han frågar om jag har vapen med mig och båda han och hans fru skrattar när jag reagerar med ett ”självklart inte!” Vid båset stannar han med bilen och svarar på alla frågor innan någon ställt dem, som: ”Nej, jag har inga vapen” och vänd mot mig ”Och du har inga vapen?” Vi småflinar och han frågar efter mitt pass utan att vakten ens fått en syl i vädret än. ”Här är hennes pass” säger han bara och räcker det till vakten som knappt tittar på det och sedan viftar oss vidare.
Med en gest mot militärbasen och gränsposteringen säger mannen: ”Jo, för de vill inte att du ska in hit.” Jag instämmer och han tillägger ”De vill inte att jag ska in hit” och vi skrattar igen, för det är så sant och så absurt. För att göra det enkelt för sig har han som metod att föregå alla utfrågningar och alltid vara tydlig och öppen ”För vad har jag att gömma?”
Mannen hävdar att han direkt såg på mig att jag var israel (något som jag inte hör särskilt ofta) och att det var därför han började prata med mig på hebreiska. Jag förklarar lite snabbt min svenskisraeliskhet. Sedan säger han: ”Men du är en sån israel som respekterar araber, antar jag?” Och sen skrattar vi alla tre igen efter att jag sagt ett ännu större ”självklart!” Som om det faktiskt var självklart. ”Alla är rädda nu”, fortsätter han mer allvarligt. ”Så jag måste bara kolla.”
Han frågar om jag är gift och sen var min man är någonstans. ”Hemma i Sverige” säger jag. ”Och han låter dig åka?” fortsätter han med ett lurigt leende, för ännu en gång börjar jag skratta och säger: ”Självklart! Inte behöver jag hans tillstånd” innan jag riktigt hinner tänka efter. Men både han och frun bara skrattar gemytligt åt min reaktion. ”Vi behöver tillstånd bara för att få gå hemifrån”, säger hon. Skratt och allvar, allvar och skratt.
Även om det är tunga saker vi har att göra med, både när det gäller ockupationens mekanismer och kvinnors begränsningar, är det skönt att prata med någon som försöker se humorn i det hela efter alla hetsiga diskussioner i Tel Aviv. Men skrattet kan aldrig bli på riktigt, det sätter sig fortfarande i halsen.
Paret släpper av mig i stan och ordnar så att jag får en taxi till Freedom Theatre, där jag ska möta upp Jonatan Stanczak, en svenskisrael som är en av teaterns grundare. Medan han är på möte visar en ung kille mig runt. Han heter Ahmed och jobbar som scenbyggare på teatern samtidigt som han studerar scenografi i Betlehem. Ahmed berättar att innan teatern såg han ingen mening med livet, han bara drev runt och kände inte att han hade någon framtid. Teatern har gett honom något att göra, något att sträva efter. Ett gäng att tillhöra.
Han visar mig en sju minuter lång introduktionsfilm till teatern, där flera av de inblandade unga killarna berättar om liknande erfarenheter. Tidigare såg de ingen annan utväg än att bli martyrer, nu har de bestämt sig för att leva och känner hopp inför framtiden.
För flickorna är teatern en frihetszon där de kan koppla av, leka och uttrycka sig. Tidigare hade de ingenstans att ta vägen, offentliga platser är männens sfär och de var fast i hemmen där de uppfostrades till hemmafruar. De drömmer om att bli kända skådespelare, manusförfattare och regissörer istället för att forslas direkt från faderns grepp till en äkta mans kök.
Det är så starkt och nära att jag får kämpa för att inte börja gråta. För det här handlar inte om mig, hur tungt det än kan vara att befinna sig i Israel och Palestina så är jag sjukt priviligerad med mina pass och min situation. Jag kan komma hit för stunden och sen kan jag åka hem. Ahmeds familj kommer ursprungligen från Haifa, men där har han aldrig varit. Han har inte ens sett havet.
Lite senare träffar jag Jonatan och går upp till en mysig lägenhet ovanför teatern där han bor med sin familj. Plötsligt är det svenska som gäller och jag känner mig ännu mer språkförvirrad, till den grad att även min svenska blir lite hackig. Det tar alltid ett par dagar att komma in i växlandet mellan språken efter att ha varit borta ett tag.
Jag bjuds på mitt första riktiga mål mat sen jag anlände till landet och vi snackar om situationen och livet och lite om våra respektive resor till den punkt där vi är idag.
Språket, samtalet, bryggkaffet, två blonda barn och lägenhetens svenska touch får mig nästan att glömma var vi är, sen börjar böneropen och jag rycks tillbaka till verkligheten.
De många nya intrycken och funderingarna håller mig vaken länge.
Militärbas och vägspärr intill Jenin
Freedom Theatre
Freedom Theatre
Ahmed
Achmeds arbetsplats
Scenen
Filmvisning
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Kommentera
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
Kommentera
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
|
Bli medlem
|
Logga in |
