En palestinsk familj i Hebron
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja berätta om alla intryck efter tre dagar i Hebron. Familjen jag bodde hos var en relativt liberal, muslimsk familj. Dottern Sundos var 19 år, pluggade på öppna universitetet och kunde bra engelska. Äldsta dottern var gift och bodde i Jordanien. Yosof, som var 16 år, var en riktigt rolig kille och den yngsta spelaren i Hebrons fotbollslag. Sen var det Achmad, 13 år, med världens vackraste leende, och till sist en sprudlande cool tjej på 8 år som hette Aiysha. Mamman Fatma var hemmafru och pappan Shamis yrke var skräddare, något som han inte kunnat jobba med sen en dag i slutet av den första Intifadan då en israelisk soldat stoppade honom på gatan och tvingade honom genom gevärshot att klättra upp på ett elstängsel för att ta ner en palestinsk flagga. Shami fick en elchock som vandrade från arm till arm och gjorde den ena handen obrukbar.
Han fick ingen ordentlig vård förrän en israelisk fredsaktivist, efter mycket om och men, fixade ett tillstånd för honom att opereras på israeliskt sjukhus. Handen är fortfarande till stor del obrukbar och han har haft långa perioder av arbetslöshet. Nu jobbar han på en sko- och klädaffär med en lön på ca 3000 kronor i månaden. För något år sen fanns Röda korset på plats och delade ut mat till fattiga familjer, sen de försvann har familjen haft det svårare.
Huset de bodde i låg i H1-området Tel Rumeida. Rakt ovanför deras hem fanns en gata med judiska bostäder som bara judar får gå på. För att ta sig hem måste alla palestinier som bor i området gå omvägar på snäva stigar och branta sluttningar. Att ta hem tunga eller stora saker är ett projekt, och mormor kan aldrig hälsa på. På baksidan av huset, där de bland annat hänger sin tvätt, måste de ha ett nät ovanför som skydd mot bosättarnas kastande av stenar och flaskor.
Familjens hem hade ett vardagsrum, två sovrum, en hall, ett kök, ett badkar med endast kallvatten och ett toaletthål. Väggarna var fulla av mögel och i ena sovrummet regnade det alltid in. Palestinska hjälporganisationer anser att deras hem inte är i tillräckligt dåligt skick för att berättiga renovering. De hade två dubbelsängar att dela på, föräldrarna och den yngsta sov oftast på golvet. När jag var där gav de mig en sängplats med Sundos, på natten viskade hon om killar hon haft kontakt med i smyg och kom sen in på sexuella trakasserier av okända män som efter avvisning hotat henne med misshandel och polisanmälning. Fattigdom och arbetslöshet kan man nog påstå vara en av de större orsakerna till våld folket emellan.
Det största våldet verkar dock komma från de judiska bosättarna. För sex år sen attackerades Yosof (då ca tio år) av en kvinnlig bosättare i vuxen ålder. Hon plockade upp en stor sten på gatan, fångade honom och försökte pressa in den i hans mun. När pojken inte öppnade munnen krossade hon hans tänder istället. En lång tid därefter vågade han inte ens gå mellan vardagsrum och kök utan sällskap, han fick även problem med sängvätande. Den yngre pojken, Achmad, höll för något år sen på att bli påkörd av en manlig bosättare. När pojken lyckades springa undan stannade mannen sin bil, gick av, tryckte Achmad mot väggen och började slå på honom. Systern Sundos ingrep och försökte få undan mannen fram tills en soldat kom och separerade dem. Den vuxna mannen skyllde på att Sundos attackerat honom och hon togs in till militärt förhör i över sex timmar medan mannen gick fri.
Jag fick höra hur många historier som helst av detta slag och kunde inte annat än skämmas som judinna och israel att mitt folk kan bete sig på det här avskyvärda sättet. Alla mina föreställningar om bosättarvåld bekräftades och förvärrades under mina dagar hos palestinierna. Oavsett vem man tycker har rätt eller fel i situationen kan sånt här beteende inte rättfärdigas.
När jag följde med Ayisha till skolan igår såg jag hur hon saktade ner på stegen innan varje krök och tittade försiktigt runt hörnet innan hon fortsatte. Dessa beteendemönster var ingenting de skyltade med utan något jag märkte själv. De visade upp en glad front men har en vardag präglad av rädsla. Jag kan inte begripa hur man kan leva under sådana här förhållanden och samtidigt ha kvar sin livsglädje och optimism, men det lyckas den här familjen med med bravur. Trots allt det hemska hade vi många roliga och mysiga stunder tillsammans och maten var fantastisk. Det lilla de hade bjöd de frikostigt på, även om de visste att jag var judinna, israelisk medborgare och f.d. soldat.
Ingen av människorna jag pratade med tycktes se någon lösning på problemen, de bara uttryckte sin förhoppning om att våldet en dag skulle sluta. Fram tills dess kan de inte göra annat än att ta det dag för dag.
Det finns mycket mer att berätta, men detta får bli mitt första inlägg. På natten var jag glad över att ha tagit med en ljudbok av Majgull Axelsson att lyssna på innan jag somnade. Hennes trygga, svenska röst var en lättnad att höra mitt i allt det hemska. Ändå drömde jag bara om döden.
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Kommentera
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
Kommentera
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
|
Bli medlem
|
Logga in |
