Feministiska Disneyprinsessor

Ända sen Disneys nydaning med Prinsessan och grodan har jag varit försiktigt optimistisk när det gäller genusmedvetenhet och progressivt tänkande i modern tecknad film. Filmbolaget som annars mest kritiserats i dessa aspekter har överraskat.

Inför varje ny film är jag dock orolig att bli besviken och att dessa innovativa filmer bara är en parantes i den konservativa normen. I helgen gick jag och såg den nya Disneyklassikern Frost, och blev otroligt lättad.

Som många andra har jag vuxit upp med Disneyfilmer. När den så kallade Disneyrenässansen på 90-talet skedde med filmer som Skönheten och Odjuret, Aladdin och Lejonkungen var jag den perfekta målgruppen. Även äldre filmer som Svärdet i stenen, Robin Hood och Aristocats är stora favoriter. Det är vanligt att man blir nostalgisk och okritisk till sådant man ser i sin barndom eftersom det alltid kommer behålla en aura av hemtrevnad från förr. Om man ser närmare på filmerna blir bilden dock inte lika vacker.

I filmvetenskapliga kretsar, och även i mer populära forum, talas det mest kritiskt om Disney. Filmerna ses som alltför tillrättalagda, övermoraliska, kvinnoförnedrande och homofobiska med typiska könsroller, klassförakt och ett omåttligt användande av rasstereotyper. Elaking Scar i Lejonkungen har kvinnligt kodat kroppsspråk och talar raffinerad brittiska, en typisk anspelning på homosexualitet. Kråkorna i Dumbo, gamarna i Djungelboken och hyenorna i Lejonkungen är exempel på minoriteter (italienska, afroamerikanska) med en del osympatiska drag och tvetydig moralitet.

Sen är det det där med kvinnobilden, vilket jag tänkte fokusera på här.

Disneyklassikerna har sedan 50-talet varit bra på att använda både manliga och kvinnliga huvudrollsinnehavare. Både kvinnor och män tilldelas ett spektrum av personligheter. De manliga karaktärerna har dock mer friheter då de är typiskt aktiva och skapar sin egen lycka genom handelskraftighet och mod. Kvinnornas drömmar realiseras istället genom männens bekräftelse.

De tydligaste exemplen är de tidiga prinsessorna Snövit, Törnrosa och Askungen. De är alla passiva offer som väntar på prinsens räddande kyss (eller sko). Men trenden fortsätter. Ariel i Den lilla sjöjungfrun, Jasmin i Aladdin och Belle i Skönheten och Odjuret har starka personligheter med egna viljor och drömmar (som inte enbart består av prinsar på vita hästar). I slutändan är det dock männen som räddar kvinnorna från faran och den heterosexuella tvåsamheten säkerhetsställer det lyckliga slutet. Inte ens kvinnliga djur är immuna, som Duchess i Aristocats, Lady i Lady och Lufsen och Nala i Lejonkungen. Alla blir de någon annan hjältes trofé.

Under 90-talets andra hälft tilläts tjejerna aningen mer självständighet parallellt med en växande variation av etniciteter. Indiankvinnan Pocahontas visade den vite mannen mening utöver materialism, den romska kvinnan Esmaralda i Ringaren i Notre Dame står upp för de fattiga och svaga och Mulan ifrågasätter kvinnans roll i det kinesiska kejsardömet då hon går ut i krig utklädd till man.

Det var inga stora steg framåt, särskilt inte med tanke på hur andra kulturer framställs som främmande och konstiga genom förlöjligande av ritualer samt kritik/upphöjande av alternativa moraliska system. Dessa filmer var inte heller lika framgångsrika som 80-talet och det tidiga 90-talsfilmerna, men de var ändock viktiga språngbrädor.

På 00-talet avtog Disneys framgångar. Klassikerna fick inte samma kommersiella eller kritiska genomslagskraft, samtidig kom stark konkurrans från Dreamworks och Pixar som slängde ur sig den ena hitfilmen efter den andra. Med Chicken Little började Disney experimentera med CGI då denna teknik uppenbarligen lyckades bäst för tillfället. Men det var inte förrän de köpte upp Pixar och återgick till traditionell animering med Prinsessan och grodan som trenden vände.

Prinsessan och grodan ses som början på en nydaning för Disney. Förutom traditionell teknik fick musiken återigen en större roll, något som i princip försvunnit under 00-talet. Dessutom är det den första filmen med en afroamerikansk hjältinna. Dock följer den i princip samma mönster som de tidiga filmerna med etniska tjejer. Tiana är en stark tjej med egna drömmar, men dessa realiseras till stor del genom hennes manliga kavaljer.

Året därpå kom Trassel som tog ännu ett litet steg åt rätt håll. Den klassiska modellen med ung man och kvinna som måste stoppa en elaking används, men innehåller nya nyanser. Stora män är inte skräckinjagande utan visar mjuka sidor och Rapunzel överträffar Flynn i traditionellt okvinnliga egenskaper utan att det görs en stor grej av det. Det finns mer plats för frihet och individualism i Trassel än någonsin tidigare, men jag skulle ändå inte kalla den feministisk då den inte tar steget fullt ut. I slutet är det fortfarande tjejen som räddas och tvåsamheten som betonas. Vägen dit var dock avsevärt mer intressant än tidigare.

Modig, som inte räknas till klassikerna utan är en samproduktion med Pixar, tog ett större kliv framåt. I denna är samtliga viktiga karaktärer kvinnor medan männen reduceras till dumma, våldsamma eller komiska sidekicks. Flickan som bryter sig ur systemet har skildrats i många Disneyberättelser, men här får även mamman en stor roll och tillskrivs den viktigaste karaktärsutvecklingen. Ingen prins så långt ögat når.

Den första filmen som tar det progressiva feministiska steget fullt ut är dock Frost. Två systrar står i centrum, vilket bara det är en utveckling då Kvinnan med stort K ofta får stå ensam då hon främst definieras i egenskap av sitt kön. Den äldre systern Elsa har varit gömd under sin uppväxt eftersom hon har kraften att manipulera snö och is vilket kan vara farligt. Istället för att använda och utveckla sin förmåga har hon stängts in, både fysiskt inom slottets murar men också mentalt då hon måste gömma sin kraft från alla, till och med sin syster Anna, och skämmas över den.

Elsa gestaltar ”den duktiga flickan”, hon som lär sig trycka undan sina förmågor och kuva all form av impulsivitet då andras välbefinnande värderas högre än hennes frihet. Föräldrarnas rädslor överskuggar dotterns möjlighet till lycka, något som jag tror många unga kvinnor kan känna igen sig i.

Den Oscarsnominerade låten Let it Go visar när Elsa flyr kungariket och bygger sig ett eget isslott där hon kan vara fri och låta sin förmåga blomstra. Men utan stöd i uppväxten kan ens nyförlösta krafter skapa problem, både för en själv genom destruktiva beteenden och mot andra, något som filmen illustrerar. Vad som kan hjälpa en ur sådana mönster är kärlek, och det behöver inte komma från en man.

Under Elsas frigörelse kämpar systern Anna med att bryta en förtrollelse över kungariket samt med att själv inte förvandlas till is. Det enda som kan stoppa det sägs vara en ”act of true love”.

Frost har mycket av det klassiska Disney i sig. Historien bygger på en förlaga från sagornas värld (Snödrottningen av H.C. Andersen), stilen är en blandning av CGI och traditionellt tecknat, det är mycket sång och musik och det finns karaktärer som prinsessor, magiska sidekicks och roliga djur. Många detaljer visar även på blinkningar till tidigare Disneyproduktioner. Filmskaparna tycks visa att de tar kraft från traditionella Disney men sedan omvandlar det till något nytt.

Därför är det inte så konstigt att en ”act of true love” i filmens narrativ antas vara den klassiska heteronormativa slutkyssen. Här bryter filmen också mot den klassiska tvåsamheten då Anna har två män att välja mellan och är osäker på vems kyss som räknas.

Det stora steget består av att det inte är någon av killarna som räddar Anna och kungariket, det är istället Annas kärlek till sin syster som avgör. Systrarnas relation är det som får ta mest plats i historien från början till slut.

Dessa underbara filmer är inte bara på rätt väg när der gäller genusmedvetenhet, de får också överväldigande bra kritik och kommersiell vinst, vilket jag ser som en uppmuntrande trend i den tecknade filmvärlden eftersom Disney är en framstående förebild.

Tidigare har jag ofta nöjt mig om en tecknad barnfilm åtminstone inte förespråkar sexism, trots att den förmedlar en exkluderande syn på kön och tvåsamhet. Från och med Frost finns det dock ingen återvändo, jag tycker inte att någon av oss ska förvänta oss mindre medvetenhet och innovativitet än så.

Disney har kommit med ett ovärderligt bidrag till barnkulturen och jag hoppas verkligen att fler produktionsbolag som Dreamworks och Pixar ser och lär, så kanske vi får uppleva ännu större steg i framtiden med alternativa familjebildningar, variationer av könstillhörigheter och de egenskaper som tillmäts dem, samt en blandning av etniciteter utan rasistisk stereotypisering.