Hur julen fick mig att börja skriva
När jag var 11 år bestämde sig min familj för att flytta till Israel. Såklart var det en stor omställning på många plan, men något som var sjukt påtagligt vid den åldern var att man inte firade jul i Israel.
Så när december närmade sig bestämde jag och mina tre bröder oss för att skriva berättelser till varandra, komplett med kalendrar och allting, för att försöka få in lite julstämning trots allt.
Den första julkalendern jag skrev hette Rymden runt på 24 dagar och handlade om Sonja och Sonte som reser runt i rymden. De börjar på Mars, fortsätter till massa påhittade planeter och slutar på Pluto (som fortfarande var en planet vid den tiden). På varje plats träffar de en rymdvarelse i trubbel som de lyckas rädda och tar med på skeppet. De måste också bekämpa de onda Stinkbomberna som sprider sopor i rymden.
Tyvärr har jag inte kvar själva kalendern, men här kommer en snutt ur berättelsen:
”Och så gav sig Sonte och Sonja iväg till rymden.
- Vart ska vi åka först, undrade Sonja.
- Jag tänkte att vi kunde åka till Mars, sa Sonte.
- Okej, det går jag med på.
Efter ett tag:
- Nu är vi framme, sa Sonte.
- Okej, då går vi ut, sa Sonja.
- Vänta, vi måste ju ha rymddräkter på oss, sa Sonte.
- Jaha, men jag har inte tagit med någon rymddräkt! sa Sonja.
- Oj, inte jag heller.
- Då får vi väl gå ut och se om vi kan andas eller inte.
- Vaa! Och hur ska vi få reda på om vi kan andas?!
- Det är lätt, om vi kan andas klarar vi oss, om inte så dör vi.
Och hur det ska gå for stackars rädda Sonte och hans modiga hjältinna, det få…
- Hon är inte modig! Och det ska jag bevisa i nästa del!
***
Och nu går modiga Sonja och fega ... hm, jag menar vår hjälte Sonte och stackars lilla Sonja ut ur rymdskeppet för att möta sitt öde.”
När jag väl hade skrivit den här första berättelsen så kunde jag inte riktigt sluta. Jag hade skrivit några kortare berättelser tidigare, men det var här som skrivlusten triggades på allvar.
Nästa års julkalender hette Vilken jul! och handlade om två rivaliserande gäng på ett fattigt barnhem. Under julen får de möjlighet att åka till ett slott för att fira jul, ett slott som visar sig vara ett riktigt kråkslott. Medan de rivaliserade gängen gör allt för att skrämma varandra utvecklas ett verkligt äventyr med gömt tjuvgods, skurkar och hemliga gångar som till slut förenar dem.
Året därpå skrev jag två berättelser, Smugglarna och Dödsskriket. Jag hade tröttnat på att skriva om julen, så det året skippade jag jultemat.
Smugglarna var en äventyrsberättelse, inspirerad av Enid Blyton och Kullamannen, om två tjejer som under en hotellvistelse i en liten ort vid havet upptäcker och avslöjar ett gäng smugglare. Dödsskriket däremot kom från en dröm, vilket även är ursprunget till min första utgivna roman.
Berättelsen börjar en natt 400 år tillbaka i tiden då fyra syskon mördar sin elaka styvmor med en hammare. Styvmoderns spöke hemsöker släkten vart hundrade år tills berättelsen landar i nutid då jag och mina tre bröder besegrar henne för alltid efter att ha hittat originalhammaren i en hemlig gömma.
”Natten kom, allt var mörkt, två skuggor smög genom huset. Den ena sprang runt och stängde och låste alla fönster och dörrar, förutom ytterdörren som hon lämnade olåst. Den andra skuggan gick in i Elsas rum med en stor tung hammare. Nu hördes ett högt skärande skrik i dödsångest, Annalilia visste att det skriket skulle ringa i hennes öron för alltid. Tobisias kom ut med en blodig hammare, han såg uppskakad ut.
- Ä... är hon död, sa Annalilia tyst.
- Ja, hon är död, viskade Tobisias.”
Det sista året som jag gjorde julkalender skrev jag fanfiction till Fångarna på fortet, men mitt engagemang hade svalnat då jag alltmer hade övergått till att skriva dikter och sångtexter.
När jag är ute och snackar i skolor brukar jag berätta om mina första år i Israel och hur jag struntade i skolan och istället satt och skrev berättelser under lektionerna. Poängen är inte att de ska skita i plugget, men jag vill visa att det finns annat utanför skolan som också kan vara bra att utveckla.
Om jag inte hade haft de tidiga åren av ohämmad skrivarglädje, som uppväcktes i strävan efter julstämning, hade jag nog inte jobbat som författare idag.
Avdelning: Skriv! Taggar: #julkalendern
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Kommentera
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
Kommentera
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
|
Bli medlem
|
Logga in |
