Som barn drömde jag om att vara fri som en pojke
I fredags skrev jag en debattartikel om diskussionen av sexism i Alfons Åberg. Reaktionerna var som väntat både medhållande och upprörda.
När älskade filmer och böcker kritiseras är det lätt att reagera med känslorna istället för att tänka efter och ifrågasätta sin egen kulturella konsumtion. Men man måste försöka frikoppla sig själv och sin identitet från de konstnärliga verk man älskar och hatar. Nya tider ger oss nya tankar och även om vi älskade något för 10-20 år sedan betyder kanske inte det att våra barn nödvändigtvis ska behöva utsättas för dem, även om vi "klarade oss fint ändå". Särskilt inte när det nu finns så mycket nya fantastiska barnprogram, filmer och böcker som inte upprätthåller patriarkala strukturer i samma utsträckning.
Förutom att analysera själva bildspråket och det budskap som förmedlas i den tecknade filmen om Alfons och Milla tar jag upp filmvetaren Laura Mulveys teori om mainstreamfilmens patriarkala struktur genom de tre manliga blickarna (kameran, publiken, hjälten). I korta drag kommer Mulvey fram till att en kvinnlig åskådare antingen måste identifiera sig med den objektifierade kvinnan och därmed förtryckas, eller identifiera sig med det manliga subjektet och därmed ställa sig utanför sitt biologiska kön och bli en del av förtrycket.
Som barn gjorde jag det senare. Jag minns väldigt väl från min barndom hur tråkiga och platta de flesta kvinnliga karaktärerna var i barnkulturen. Ofta fanns det ett gäng killar med olika personligheter och en enda tjej med egenskapen att vara just tjej. Jag kunde inte identifiera med dessa eftersom de i princip uteslutande var av den traditionellt ”tjejiga” sorten och uppfyllda sunkiga stereotyper som man tog som sanning. De var lättskrämda och gråtiga, de var ytliga, krävande och ordentliga med dragning till allting sött och fint.
Det fanns såklart undantag. Min absoluta favoritkaraktär var Vips i Fragglarna som sjöng Jag kan göra alltig själv. Men dessa var få på 80- och 90-talet, nu för tiden finns det helt klart fler även om det är långt ifrån tillräckligt.
Under hela min uppväxt ställdes jag utanför mitt kön. Jag kunde inte identifiera med flickor eftersom jag inte passade in i bilden som förmedlades både i kulturen och i verkligheten. Istället blev jag en del av förtrycket. Jag lekte slagsmål med pojkar efter skolan (men bara i hemlighet, för annars kunde ju andra pojkar se dem), hjälpte dem att jaga flickor med äckliga sniglar och skulle alltid visa mig modigast och tuffast.
Hela tiden drömde jag om att få vara pojke på riktigt, att bli respekterad och känna mig fri. Men jag hade också viss dragning till traditionellt flickiga saker och lekar. Antingen fick jag trycka ner dessa böjelser eller så fick jag vara beredd på att förminskas och hånas av omgivningen om jag gav efter för dem. Ofta lekte jag bara ”tjejiga” saker i smyg. För jag var ju tvungen att välja – är jag pojke eller är jag flicka? Jag valde pojke.
Men jag var aldrig en fullvärdig medlem hur mycket jag än försökte, vilket skapade en stark frustration. Jag var den enda i min klass på lågstadiet som bjöd både pojkar och flickor till mina födelsedagskalas men blev aldrig bjuden tillbaka på pojkarnas fester. Flickorna både såg upp till mig och betraktade mig med viss misstänksamhet. Den enda gången jag blev bjuden var när min bästa killkompis fyllde år, men då fick han ha en separat fest för mig i smyg. Det gick inte för sig att umgås med killgänget på lika villkor.
För att vara en del av pojkarnas gemenskap var jag tvungen att trycka ner det flickiga. Både inom mig själv och utåt till resten av världen. Jag gick med på den patriarkala synen att allt det traditionellt flickiga var mindre värt. Jag hjälpte även till att förstärka detta nedvärderande tankesätt för att ställa mig utanför och inte associeras med det mindre värda.
Det var först senare i livet som jag insåg att jag kunde vara precis vad jag ville, oavsett kön. Men det tog lång tid att jobba bort de värderingar som patriarkatet ingett mig.
Vi som skriver har makt att förändra, att omvandla rådande normer. Genom berättelserna kan vi ändra på samhällets ingrodda föreställningar och skapa nya tankar. Tankar som inger en känsla av frihet och stolthet i barns uppväxt, oavsett könstillhörighet.
Avdelning: Barn
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
Bli medlem
|
Logga in |