Taliah Pollacks blogg 
Idag skulle min farfar blivit 101 år

Idag skulle min farfar blivit 101 år

För exakt 101 år sedan föddes min farfar i Berlin. Under hans livstid fick han se världen utvecklas mer än någon annan generation i världshistorien.

Efter att ha upplevt kristallnatten lyckades farfar Heinz fly från Tyskland och hamnade till slut i Sverige 1939. På 70-talet emigrerade han till Israel där han levde fram till sin död 2012.

På ett mångkulturellt ålderdomshem i Haifa spenderade han sina sista år. Som 98-åring var han halvblind och svårt rörelseförhindrad men fortfarande lika klar i huvudet och intresserad av sin omvärld. Innan han dog lyckades han skriva och få sina memoarer publicerade.

Heinz talade fem språk, var mycket religiös och hade en skämtsam distans till det mesta. Sen var han också väldigt gubbgnällig och jag älskade att lyssna på hans sura muttranden och kreativa anklagelser och misstankar.

Vi diskuterade ofta religion och filosofi, han tillhörde den messianska judendomen (judar som tror på Nya Testamentet) medan jag sällade mig till det mer reformert judiska tänkandet.

Idag bjuder jag på en text (på engelska) som jag skrev efter ett besök på ålderdomshemmet Ebenezer i Haifa år 2010:

Visiting my grandpa’s retirement home is always an experience. First of all because my grandpa is always fun to hang around with, but also because of the weirdness of the other residents. They all have their stories of how and why they ended up in Israel, in Haifa, in this particular place. The workers and volunteers can also be a bit funny.

Their attitudes towards me somewhat differ. Some people smile at me, some people talk and ask how I’m doing, saying that it’s nice of me to pay them a visit. Many people just frown and give me somewhat dirty looks. I don’t know if it’s my clothes or my hair that disagrees with them, whatever it is, they don’t like it. I usually act all clueless and smile and say hello to everyone in order to avoid problems.

One resident always tries to “help” me by fixing my clothes so it will be less revealing. An American woman usually gives my guilt trips about not visiting her, even though I hardly know her. Another Norwegian woman has the habit of asking me if I’ve “found Jesus” yet. A German old baker will stare at me in the dining room, and when I look back, smile and give me a satisfied nod. Another Eastern European man will sneak up and look at me from a corner in the hallway, and when I spot him, give me a look as if I’m really bothering him by following him around like that. One of the Palestinian women working there came up to me this time and told me that I look much better than before, now that I’m fatter.

This morning when I arrive at the retirement home, my grandfather is going to hold the morning devotion. About five people show up. When I enter to room they scrutinize my appearance as usual and give me and my dress dirty sort of looks. I smile at them and they give me quick smiles back, the kind that doesn’t reach the eyes.

I sit on a chair by the door when my grandfather roles in on his wheelchair. Noticing my presence he gives me a happy smile.

That’s when the commotion starts.

One woman asks surprised if it’s Friday today. Heinz tells the woman Tznua to grab a chair and sit by him up front. She seems confused by this request and asks if she’s supposed to translate. Heinz answers irritated that he gave her a note about it yesterday. She finds the note, and takes a seat by his side.

“Job chapter five?” she asks.

“Chapter six!” Heinz answers in a brisk tone.

She starts reading and Heinz yells:

“First we sing! Then we pray! THEN we will speak!”

She shuts up and a man announces that we will sing from page 154 in the songbook. A woman protests and says that there are only 61 pages. The man fumbles through the songbook and in the end they agree that it’s on page 17.

“What page?” everyone asks one after the other.

“Seventeen. Seventeen. Seventeen!”

My grandfather does thumb down and gives me an irritated look. I smile at him and shrug.

They all start singing in different languages and, from the sounds of it, different melodies as well. Heinz says a short prayer and asks Tznua to start reading.

“Chapter five?” she asks.

“Chapter six!” Heinz answers in a loud voice.

Tznua purses her lips and starts reading in Hebrew. Heinz interrupts her and says:

“I have told you many times to read verse by verse.”

“That is what I’m doing!” Tznua replies.

A woman that seems a bit younger than the others explains that she should read one verse in Hebrew, the same in English and then pause for Heinz to speak. She seems to recall the procedure and does what she is told.

While she’s reading, a big Palestinian woman slowly crosses the room, her walker squealing loudly. Everyone follows her with their eyes until she finally takes a seat by the dining room door.

Heinz speaks in English with his heavy German accent and Tznua translates badly to Hebrew. He speaks about Job and how he complained about his misfortunes and tried to understand them. Heinz explains that we cannot know what the unseen world is planning for us and that we should therefore be patient. He talks about suffering and that life is a bunch of tests and a school of learning patience. Tznua reads a bit more and Heinz continues his teaching for about ten minutes.

“Next time we will move on to chapter seven”, Heinz warns them as he finishes.

A woman quickly gets up and looks longingly into the dining room where breakfast is about to be served. When Heinz starts a prayer she slumps back down with a disappointed look on her face.

At the end of the prayer Heinz gives a deep sigh and asks God for patience.

“Amen!” he finishes loudly, as to let the people know they are free to go.

The few people get up hastily and move toward the dining room. A woman collects the songbooks. I helpfully reach her mine and she roars:

“I can’t carry anymore, put it back yourself!”

“Now you see the situation here”, grandpa tells me when we reach our table.

I laugh and tell him he did really well.

I enjoy the scenes played in this home filled with weirdness. A bunch of half crazy, half deaf, half blind, stubborn old religious people caught up in their conservative ways from all over the world, and somehow ended up together and try to communicate. What’s not to like?

Första fotot på Heinz fem år, 1918

Sommaren 1936, 22 år

I Sverige, 1950-tal

Sabbatsritual i Jerusalem, 1976


14 december 2014
 

Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet

Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet

I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann"

Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.

Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.

Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.

Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?

Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.

När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?

Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.

I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.

Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.

Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.

I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.

En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.

Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.

Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.

På återseende!


Avdelning: Skriv!
Kommentera
 

Att skriva om det förflutna och stanna i nuet

Att skriva om det förflutna och stanna i nuet

När jag skriver självbiografiskt måste jag ta mig tillbaka i tiden och verkligen se det jag såg då, känna det jag kände då och försöka sätta ord på det"

Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.

Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.


Kommentera /Visa 1 kommentarer
 

Nästa roman påbörjad!

Nästa roman påbörjad!

För att skriva om sig själv måste man kunna ta ett steg tillbaka och betrakta skeendena som en historia. Urval tror jag är det absolut viktigaste, att se vilka detaljer som gynnar historien och vilka som bara är intressant för en själv"

Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.

Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.

Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?

Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.

Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.


Avdelning: Skriv!
Kommentera
 

Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror

Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror

När Hebronboken väl är utgiven är det just detta jag vill göra - fortsätta med mina skolbesök med fokus på Israel-Palestina, främlingsfientlighet, ockupation och konflikthantering"

Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.

Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.

I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.

Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.


Kommentera /Visa 1 kommentarer
 

Staden Harry Potter blev till

Staden Harry Potter blev till

Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.

Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.

Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.


Kommentera /Visa 1 kommentarer
 

Ett nytt beroende

Ett nytt beroende

Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?"

I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.

Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.

Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.

Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.

Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?


Kommentera
 

Författarbesök med nyfödd i Norrköping

Författarbesök med nyfödd i Norrköping

I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.

Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.


Kommentera
 LitteraturMagazinet Skriv! 

LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.

Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.

Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!

Bli medlem
Ditt fullständiga namn:
Din epost:
 
Logga in
Epostadress:
Lösenord:
Behöver du ett nytt lösenord? Klicka här!
 LitteraturMagazinet presenterar 

Författarblogg

Om att leva i en intensiv konfliktsituation

Författaren och filmvetaren Taliah Pollack har rest runt i Hebron på Västbanken för att få underlag till en barnbok. Hon har pratat med både palestinier och judar för att kunna skriva om hur det är att leva i en intensiv konfliktsituation. Följ hennes blogg om nya boken och skrivprocessen på LitteraturMagazinet Skriv!

Läs mer ...

Sök i bloggen

 

Läst 2015

Mrs Dalloway

av Virginia Woolf
"Mrs Dalloway" (1925) är en av Virginia Woolfs mest k&aum...

The Knife of Never Letting Go

av Patrick Ness
Imagine you're the only boy in a town of men. And you can hear ev...

The Shining Girls

av Lauren Beukes
The girl who wouldn't die, hunting a killer who shouldn't exist.....

Broken Monsters

av Lauren Beukes
EVEN KILLERS HAVE DREAMS A terrifying new thriller from Lauren Be...

Invandrarna

av Vilhelm Moberg
Del 2 i serien inledd med Utvandrarna. Folket från Ljuder kommer ...

The Magician's Land

av Lev Grossman
Quentin Coldwater has lost everything. He has been cast out of Fi...

Morgon i Jenin

av Susan Abulhawa
Susan Abulhawa gestaltar de mänskliga aspekterna på...

The cell

av Stephen King
'Civilization slipped into its second dark age on an unsurprising...

Under tiden

av Stefan Casta
Den föräldralöse pojken Li Li sitter som vanligt och metar i vall...

The Picture of Dorian Gray

av Oscar Wilde
At eighteen, the handsome Dorian Gray has his portrait painted, w...

Av kött och blod

av Henrik Johansson
På en rostfri arbetsbänk i ett restaurangkök i östra Malmö låg en...

Godnatt mister Tom

av Michelle Magorian
Under andra världskriget evakueras barn från centra...

The Night Circus

av Erin Morgenstern
The circus arrives without warning. No announcements precede it. ...

Amatka

av Karin Tidbeck
Människorna har hamnat i en alternativ värld som ...

Sju jävligt långa dagar

av Jonathan Tropper
Roman om relationer, familjeliv, överraskningar och hemli...

Molnfri bombnatt

av Vibeke Olsson
En skildring av tiden kring och under andra världskriget ...

En Ö i havet

av Annika Thor
Den tolvåriga flickan Stephanie skickas av sina för...

Gullivers travels

av Jonathan Swift
A shipwreck brings Lemuel Gulliver to Lilliput, where he finds hi...

The Magician King

av Lev Grossman
Nothing is ever as it seems Deep in the forests of the magical la...

Percy Jackson and the Lightning Thief (FTI)

av Rick Riordan
Look, I didn't want to be a half-blood. I never asked to be the s...

En helt ny människa

av Henri Gylander
Om boken Hekka väntar och väntar men allt tar så lång tid. Hur lå...

Älskade, inte.

av Elin Hoppeler
Hon möter honom på en konstutställning där han ställer ut sina se...

Läst 2014

Divergent

av Veronica Roth
She turns to the future in a world that's falling apart.

Kunskapens frukt

av Liv Strömquist
Liv Strömquists nya seriealbum Kunskapens frukt handlar om det so...

The Death Cure

av James Dashner
The Trials are over. But something has happened that no one at WI...

The Scorch Trials

av James Dashner
Thomas was sure that escape from the maze meant he would get his ...

1Q84 : tredje boken

av Haruki Murakami
Aomame har försvunnit och utredaren Ushikawa har få...

Himmelstrand

av John Ajvide Lindqvist
Det ser ut att bli en fin dag på Saluddens camping. Himlen är dju...

1Q84 : andra boken - juli-september

av Haruki Murakami
En dag i Tokyo, år 1984, sitter Aomame i en taxi, och ha...

1Q84 : första boken - april-juni

av Haruki Murakami
Den första boken i trilogin 1Q84. Aomame är hitman &...

Magikerna

av Lev Grossman
Första delen i en serie med mycket magi, äventyr och...

Kalmars jägarinnor

av Tove Folkesson
»SJU ORD svävade ovanför våra huvuden, som glorior, som ett mantr...

World War Z

av Max Brooks
We survived the zombie apocalypse, but how many of us are still h...

Främlingen

av Albert Camus
I "Främlingen" undersöker Albert Camus vad som h&aum...

The Wind Through the Keyhole

av Stephen King
For readers coming to the epic bestselling Dark Tower series for ...

Jag heter inte Miriam

av Majgull Axelsson
Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets ...

Doktor Sömn

av Stephen King
För 36 år sedan lyckades en liten pojke fly undan en besatt förfa...

11.22.63

av Stephen King
A riveting, high-stakes political story like UNDER THE DOME, a lo...

Tordyveln flyger i skymningen

av Maria Gripe
En tordyvel flyger in i ögat på en truckförare och orsakar en tåg...

The Fault in Our Stars

av John Green
Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a...

Pride and Prejudice

av Jane Austen
When Elizabeth Bennet first meets eligible bachelor Fitzwilliam D...

Det eviga folket är inte rädda

av Shani Boianjiu
Yael, Avishag och Lea växer upp tillsammans i en dammig israelisk...

Under the Dome

av Stephen King
Finns med 4 olika omslag men har ett och samma ISBN (levereras sl...


Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB
Webbplatsen ligger i Framkantoch drivs av SpaceLoops CMS v.0.3.4