Jag kände mig uppfylld av den starka historiska närvaron
Efter mina dagar hos palestinierna var jag minst sagt orolig och skeptisk till att träffa de judiska bosättarna, särskilt som Tzipora, vars familj jag skulle till, var ganska otrevlig och misstänksam mot mig i telefonen.
När jag kom fram mottogs jag dock med öppna armar, familjen visade sig vara mycket kärleksfull och givmild och många av deras grannar och vänner ville bjuda mig på mat och visa sina hem. Gatan de bodde på var den enda judiska i området Tel Rumeida, där fanns 18 familjer, varav en var den kontroversiella politikern Baruch Marzels. Familjerna skyddades av militären från alla håll.
Tzipora och Israel bodde i en trång men nyrenoverad karavan på fem sovrum, kök och tre toaletter. Allt som allt hade de elva barn, men fem stycken var redan utflugna. Ändå var det livat kring matbordet. Pappan Israel avstyrde skickligt barnen gräl genom att ställa roliga frågor om landet, historian, religionen eller bara knasiga mattegåtor. Även om han höjde rösten tycktes han aldrig vara arg och det gick inte annat än att gilla honom. Han invandrade från New York på 70-talet och jobbade som lärare för 14 aspirerande rabbiner i huset mittemot, ett så kallat Beit Midrash.
Havdala - sabbatens avslutningsceremoni
Tzipora jobbade delvis som bibliotekarie i grannområdet Beit Hadassah, delvis som hemhjälp hos en äldre kvinna i bosättningen Kiryat Arba, samt skrev artiklar för den högerextremistiska sajten Israel Patrioti. Hon gick även en distanskurs i journalistik och utförde allt hushållsarbete i hemmet. Hennes farfar var rav Kook, den kändaste och mest inflytelserika rabbinen under 1900-talet. På hennes mors sida gick släkten så långt tillbaka som sex generationer i landet. Tziporas mormors syster bodde i Hebron på 1920-talet och både mormodern och systern upplevde massakern 1929 då 67 judar mördades av sina arabiska grannar till följd av konfliktupptrappningen orsakad av britterna, något som Tzipora tragiskt nog fortfarande ser som bevis på att araber inte går att lita på. Att vissa araber även räddade sina judiska grannar nämns knappt.
En annan händelse har färgat hennes minst sagt negativa syn på palestinier. 1999 bodde hennes föräldrar i karavanen intill då en palestinier smög sig in genom fönstret och knivhögg hennes pappa till döds framför ögonen på hans fru Chaiya. Jag träffade Chaiya som fortfarande bor kvar på gatan i ett hus som regeringen tillät bygga efter mordet. Hon visade mig foton och berättade om sorgen att förlora den man hon varit gift med i 35 år. Traumat lämnade henne orörlig i flera månader och hon såg ingen annan utväg än att förena sig med honom i döden. Sen en dag vaknade hon upp och bestämde sig för att fortsätta leva. Enligt hennes resonemang var uppgiften Gud gett henne som maka slut, men eftersom hon överlevde måste Gud ha en ny uppgift för henne att fylla. Och den vill hon utföra med glädje och ett gott hjärta. Till minne av hennes man uppfördes det Beit Midrash som Israel nu är lärare på, och Chaiya tar hand om rabbineleverna som om de vore hennes barn.
Hennes mans mördare frigavs 2011 tillsammans med över 1000 fångar i utbyte mot den kidnappade soldaten Gilad Shalit.
Chaiya med sin man
Det judiska livet i Hebron var så kulturellt annorlunda från det palestinska att det var svårt att greppa att man befann sig i samma stad. Men det märktes desto tydligare när jag gick på precis samma stigar förbi precis samma olivlunder, byggnader, fält och affärer – fast från andra hållet.
Livsstandaren var högre i jämförelse med den palestinska, men också relativt fattig. Bosättarna hade uppenbarligen mer resurser till bland annat lekplatser, gröna parkplättar och aktiviteter för barn. Direkt utanför karavanen fanns en utgrävningsplats där man har hittat trappan som ledde in till staden under biblisk tid samt delar av muren som omringade den. Det var väldigt mäktigt att se dessa antika fynd och jag kände mig uppfylld av den starka historiska närvaron. Även mer så vid det av Herodes byggda vidundret ovanpå Makpelagrottan där Abraham och Sara enligt bibeln ska vara begravna, vilket är anledningen till att Hebron är judarnas näst heligaste stad. Byggnaden är uppdelad mellan judar och muslimer, ena halvan används som synagoga och andra halvan som moské. Båda parterna säger sig ha fått den mindre och sämre delen.
Makpelagrottan
Det var väldigt viktigt för bosättarna att poängtera den judiska historiska förankringen till platsen, samtidigt som de förnekade den palestinska. Deras syn på palestinier påminde över huvud taget mycket om vad palestinierna sa om judarna. De sa sig vilja leva i fred med varandra och få slut på våldet, men hade i princip lika mycket fördomar om varandras natur och avsikter.
Vid ett tillfälle såg vi ett gäng judiska barn förfölja ett gäng palestinska barn på ett ytterst hotfullt vis. De vuxna avstyrde situationen men mer än så gjordes inte åt saken. En palestinsk pojke hade ju ändå knuffat en judisk, så det var inte konstigt att barnen blev arga, hette det.
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Kommentera
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
Kommentera
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
|
Bli medlem
|
Logga in |
