Stephen King och jag
Ett av mina tydligaste ungdomsminnen är när jag blev introducerad till Stephen King.
Det tog lång tid för mig att börja läsa. Som barn var läsandet jobbigt, jag kunde inte få orden på pappret att haka sig fast i tankarna och bilda mening. Helst skulle min storebror läsa högt för mig i all framtid. Mina föräldrar hittade på en massa trick för att få igång mig, som att säga till brorsan att bara läsa halva berättelsen och sluta när det var som mest spännande.
När jag läste min första bok Vårt hemliga lejon av Richard Parker satt mamma och förklarade mening för mening medan jag fick vredesutbrott tre-fyra gånger per sida.
Men till slut släppte det! Och i slutet av lågstadiet hade jag förvandlats till en bokmal. På rasterna stod jag och min kompis på skolgården och läste äventyrsböcker som vi sedan diskuterade ingående.
När jag var elva år och familjen flyttade till Israel kunde vi bara ta några få böcker med oss. Jag valde mina favoriter och läste dem om och om igen under vårt första år på invandrarförläggning. Snart tröttnade jag och gick vidare till mina föräldrars vuxenböcker. Engelskan blev snabbt bättre och jag började låna från den engelska hyllan på biblioteket. Hebreiskan hade jag tillräckligt med i skolan, läsförståelsen kom aldrig ikapp på mitt tredje språk.
Uppvuxen i en religiös invandrarfamilj och boende i en liten förort till Jerusalem på Västbanken hade man ganska få nya intryck. När jag hälsade på i Sverige för första gången som femtonåring visste jag inte att hela mitt bokliv skulle förändras med ett namn: Stephen King.
Jag hade sedan länge älskat skräck men haft begränsad tillgång till dess konstnärliga uttryck. Jag läste skräcknovellsamlingar anpassade till ungdomar men fick inte tillräckligt mycket kick av dem. Film var bättre, men på den fronten censurerades mycket på grund av min religiösa kontext.
Under en promenad i Sverige med min faster sommaren 1999 träffade vi på en vän till henne. Det var en mycket trevlig kvinna som frågade mig om mina intressen.
”Skräck”, var mitt svar.
”Känner du till Stephen King?” frågade hon.
Kvinnan gav mig fyra böcker av skräckmästaren Stephen King. Jag lät bli att läsa dem under min resa i Sverige eftersom jag ville utnyttja biblioteken med svenska böcker medan jag var där. Väl hemma i Israel satte jag igång. Böckerna var Drakens ögon, Dolores Claiborne, Jurtjyrkogården och Geralds lek. Jag var orolig att mina föräldrar skulle censurera dem, men mamma började också läsa och tyckte om dem hon med.
Varje gång en vän eller släkting hälsade på från Sverige bad jag dem ta med några Stephen King -böcker. Till slut hade jag ganska många. När andra intifadan bröt ut och jag återvände till Sverige som 17-åring fortsatte jag själv att samla.
Jag räknar det som att jag haft tre stycken Stephen King -cykler. Den första var mellan sommaren jag var femton till de första åren i Sverige, då läste jag allt som gick att få tag på. Den andra cykeln var strax innan och under lumpen då jag bland annat läste hela Svarta tornet -serien.
Sommaren 2011 reste jag och min man till USA på roadtrip med Greyhound. Vi tog oss till Bangor, Maine för att med egna ögon se ”Stephen King land” och besöka hans hem. Jag kom på att jag knappt läst några av hans nyare verk. Där började min tredje cykel.
Jag måste säga att hans nya böcker har förvånat mig. Istället för att hamna i samma spår har gamle King verkligen förnyat sig. Historierna är lika speciella och idéerna lika originella som hans tidiga storverk. Samtidigt är det som att komma hem. Man känner igen hans hyvens män, hans rika beskrivningar av småstadslivet, hans abstrakta monster och grymma uttryck av mänsklig ondska.
Här följer fem av mina favoriter från de tre olika läscyklerna:
5. Varsel
Även om det är en klassiker läste jag den inte förrän förra året. Trots att jag kan både Kubricks film och miniserien utantill blev jag inte besviken, Varsel är Stephen King när han är som bäst. Hans sätt att gå in i de tre karaktärerna i den här berättelsen är fantastiskt. Just nu håller jag på att läsa den spännande uppföljaren Doktor Sömn som handlar om Danny i nutid.
4. Drakens ögon
Den första boken jag läste av Stephen King kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.
3. Sommardåd och vinterverk
Denna novellsamling läste jag under min första SK-cykel. Ingen av dem har något övernaturligt i sig men alla fyra är helt fantastiska. Filmer som Nyckeln till frihet och Stand by Me kommer härifrån.
2. 11/22/63
En ny bok om tidsresor och Kennedy. När jag började läsa den för ca en månad sen hade jag inga stora förväntningar men den visade sig vara en av Stephen Kings bästa böcker någonsin. Läs den!
1. Det svarta tornet -serien
Dessa sju (numera åtta) böcker läste jag i min andra cykel under lumpen. De är fortfarande min absoluta favoritserie någonsin. Fantasin och hela världen han byggt upp är fantastisk.
Utanför Stephens hem i Bangor, Maine
Avdelning: Fantastik
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Kommentera
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
Kommentera
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
|
Bli medlem
|
Logga in |
