Matkulturer i Hebron
Eftersom jag ska skriva en skönlitterär bok om Hebron handlade informationen jag försökte få fram framför allt om familjernas vardagsliv. Folk ser ofta sina egna liv som det mest normala, vilket gjorde det lite svårt att få fram den enkla informationen ibland. Israelerna ville helst berätta om sin historiska förankring till landet och palestinierna ville helst berätta om bosättarvåld. Familjerna tyckte till exempel att det var lite konstigt att jag ville kolla på medan de lagade mat, att jag frågade vad deras barn åt till frukost och att jag skrev ner innehållet i deras kylskåp.
Den judiska familjen var askenasisk, alltså med sina judiska rötter härstammande från samma del av världen som jag själv, så där kände jag igen mig ganska bra. Sådant jag antecknade handlade mer om hur de betedde sig på sabbaten. Själv följer jag knappt några religiösa regler och även om jag känner till det mesta så är det inget jag har färskt i minnet.
Sabbatsbordet
Till exempel använder de tallrikar, glas och bestick av plast eftersom man inte får diska under sabbaten. All mat lagas innan sabbatens inträde och står på en värmeplatta i ett dygn. Jag fick be dem att sätta tejpbitar på lysknappen till toaletten så jag inte riskerade att per automatik släcka efter mig, eftersom de i sådana fall skulle behöva gå på toa i mörker. Som tur var klarade jag mig genom sabbaten utan missöden.
Värmeplatta
I den judiska familjen kunde jag alltså observera och själv förstå anledningarna till det mesta. Den palestinska familjens kultur skiljde sig dock mer från vad jag var van vid. Vid varje måltid las det ut tidningspapper på vardagsrumsgolvet vilket fungerade som bord, och så åt alla från samma stora tallrikar på golvet. Mamman storhandlade en gång i månaden på marknaden och lagade nästan allting från scratch. De åt mycket oftare också, eller i alla fall kunde jag inte riktigt se några rutiner i ätandet, både barn och vuxna plockade helt enkelt fram vad de ville ha när de blev hungriga. Jag var aldrig med om en måltid som alla i familjen åt tillsammans.
Frukost
Under den sista dagen hos dem skulle mammans systrar hälsa på. Fatma stod i köket och lagade mat hela dagen och jag förberedde mig på en brakmåltid, men under hela matlagningsprocessen gick barnen ut och in i köket och tog en tallrik av det ena och en tallrik av det andra, samt frukt och godis som de även bjöd mig att smaka på.
Matlagning
Både den judiska och palestinska familjen tyckte att jag åt alldeles för lite, men det är jag van att höra från denna del av världen, hemma äter jag inte mer än två gånger om dagen och allt småätande gjorde att jag kände mig mätt hela tiden.
Jag kommer såklart läsa på om matvanor osv., men jag tror att jag har fått en bara grund i hur det funkar så att jag ska kunna skriva om det i boken. Man vill ju inte ha med alltför mycket information om sådant och absolut inte skriva på ett sätt som blir tekniskt, men det som kommer med måste vara autentiskt och kärnfullt. Matkulturer är viktiga och ger ofta en fin atmosfär om det skrivs på ett trovärdigt vis.
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
Bli medlem
|
Logga in |