Skräckfilmsmaraton
Har under Halloweenhelgen sett om en del filmer i min favoritgenre – skräck! Tänkte jag skulle tipsa om några här, och jag lovar – mina tips är inte för de lättskrämda.
Det finns ju såklart väldigt olika former av skräck, sånt som ni inte kommer se på min lista är bland annat skräckkomedier (ni hör det på namnet, komedier är komedier, inte skräck) sexistiskt våld/bakåtsträvande könsroller/dumma kvinnor som bara skriker (vem fan vill se skit gjort av skit?). Sen tycker jag djur och monster är ganska förutsägbara och slasher-stalker en uttjatad genre som bara blir bra om man har en ordentlig twist (läs: Cabin in the Woods).
Det jag däremot drar mig mot är spöken (ofta blir man besviken, men när det görs bra är det underbart), gore/sleeze/tortyr (kreativa blodorgier är fantastiskt), psychward horror (you never know what to expect) samt kvinnors våld mot män (hell yeah, hämnden är vår!).
Och yes, alla är från detta millennium. Svårt att undvika sexisterna annars.
The Devil's Rejects (Rob Zombie, 2005)
Den annars medelmåttiga regissören och musikern Rob Zombie får här in en fullträff. Dekadensen, karaktärerna, våldet och det övergrymma slutet gör den till ett mästerverk. En skräckens Borta med vinden, if you will. Att jag är helt kär i Sheri Moon Zombie gör inte det hela sämre.
Macabre (Kimo Stamboel, Timo Tjahjanto, 2009)
En kvinna lurar hem lite folk och ställer till med gorekalas. Traditionella könsroller kan ni glömma.
The Loved Ones (Sean Byrne, 2009)
Tortyr när den är som bäst. En flicka vill så gärna ha en perfekt prom night, och vad gör inte en far för sin dotters lycka? Den kvinnoförnedrande låten Not Pretty Enough av Kasey Chambers får en helt annan dimension då den användas på ett underbart ironiskt vis.
Huset vid vägens ände (Martin Kjellberg, Nils Wåhlin, 2003)
En svensk low-budgetfilm om några vänner som övernattar i ett mystiskt hus. Trots det uppenbart amatörmässiga bygger den upp en stämning som få skräckmästare lyckas naila. Den skrämde faktiskt slag på mig. Imponerande!
American Mary (Soska Sisters, 2012)
Om ni ska se en rape n’ revenge - this is it. Systrarna Soska sparar inte på hämndkalaset, dessutom köttas det inte en timmes våldtäkt, utan just hämnden och berättelsen får ta större plats. Faktiskt första gången som jag nästan tyckt lite synd om en våldtäktsman (men bara nästan). Temat är body modification.
Session 9 (Brad Anderson, 2001)
Den här lilla pärlan är riktigt low-budget, men som psychward horror har den allt - vackra nergångna salar, mörka tunnlar och upphittade gamla inspelningar från terapisessioner som inte rubs off the right way. Och våld, icke att förglömma.
The Human Centipede II (Full Sequence) (Tom Six, 2011)
Ni känner alla till fenomenet? Annars kan jag påminna er om att det inkluderar munnar hopsydda med rövhål. Bara det var tillräckligt för att skapa ramaskrik när den första, väldigt mediokra slasher-stalkerdelen kom. Tvåan däremot, den är smutsig på riktigt. Smutsigt fulländad! Om man inte gillar att götta sig i mänsklighetens sjukaste sidor bör denna undvikas.
Primal (Josh Reed, 2010)
Det där jag sa om att djur och monster är förutsägbara? Glöm det i denna. Fantastisk australienskt gorekalas med välgjorda karaktärer.
The Uninvited (Bob Badway, 2008)
Den här filmen kan jag inte ens kategorisera, efter att ha sett den kände jag mig lite sjukare i huvudet. Seriously, den skrämde slag på mig och jag förstår knappt varför. En kvinna har kommit över en fobi att se ut över öppna utrymmen. En dag kommer fobin tillbaka.
The Woman (Lucky McKee, 2011)
Här kan vi snacka feministisk skräck - mörk, galen och underbar sådan. Mer ska inte sägas, men jag hade gärna skrivit en avhandling på den. Ner med patriarkatet!
Avdelning: Skräck Taggar: #genus
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Kommentera
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
Kommentera
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
|
Bli medlem
|
Logga in |
