Tillbaka till Hebron
På bussen till Hebron är jag mer nervös än sist, både för att jag kan betydligt mer efter ett år av skrivande och research men också för att jag inte vet vad sommarens upptrappning har haft för effekter. På radion hör jag Amir Benayouns kända kärleksballad "I den starkaste armén i hela världen kämpar jag för dig" och jag påminns om hur absurd den här delen av världen är.
Det visar sig att bussen bara når den israeliska grannstaden Kiryat Arba och jag får lift av en bosättare in till Beit Hadassah i H2 (under israeliskt styre) och går sedan mot checkpointen in till H1 (under palestinskt styre) där jag ska möta min vän och aktivist Badia. Men checkpointen är avstängd och soldaterna säger ”kanske imorgon” när jag frågar om den ska öppnas snart. Jag och Badia bestämmer ny mötesplats och jag börjar gå uppför den branta backen längs Tel Rumeida som är mestadels ett palestinskt område men har en gata för bara judar, en så kallad bosättning.
Kvinnan som skjutsade mig kommer förbi och säger ”Du skulle sagt att du ville till Tel Rumeida, jag hade tagit dig hela vägen!” Jag gör mig redo för en attitydförändring när jag talar om att jag ska till ”den andra sidan”.
”Oj vad intressant!” säger hon. ”Ja, då är det bäst att gå till fots. Lycka till!”
Än en gång slås mina fördomar sönder och jag påminns om hur ingenting i det här landet är svartvitt.
Badia möter upp mig och berättar att checkpointen varit stängd i över en vecka. För att nå H1, där alla jobb och affärer finns, måste palestinierna i H2 ta sig ner genom branta kringelkrokar.
”Så vad är poängen?” frågar Badia retoriskt. ”De vet att vi kan ta oss emellan oavsett vad, så varför ska de ha en checkpoint över huvud taget?”
Han menar att det inte är av säkerhetsskäl utan bara för att försvåra palestiniernas liv.
Vi sitter en stund och kommer överens om en rutt som både gynnar min bok och hans berättarglädje, sedan spenderar vi resten av dagen med att gå runt i både H2 och H1.
Olivlunden och bostadsområdet Tel Rumeida (där min bok mestadels utspelar sig) har genomgått en hel del förändringar. Men jag får nya idéer och tänker att jag helt enkelt får använda mig av min konstnärliga frihet när det gäller detaljer som inte längre passar in.
Vi bjuds in på kaffe hos en palestinsk familj och jag ser en ung kille bära en israelisk militärmössa. Ännu en absurd detalj från livet i Hebron. Flera unga flickor dyker upp och tittar intresserat på mitt hår, först är de blyga men öppnar sedan upp sig och efter en stund måste Badia dra mig därifrån.
Genom kringelkrokvägarna tar vi oss ner till H1, där gatorna är fulla av liv, och fortsätter mot gamla stan. Nyfikenheten kring mig är stor och Badia får stanna flera gånger för att förklara vem jag är och vad jag gör här. Jag ser inga andra utlänningar och Badia säger att de kommer och går.
I gamla stan går vi genom bostadsområdena istället för marknadsstråket. Badia anstränger sig för att jag hela tiden ska få se något nytt. Till slut når vi moskén där vi måste igenom ännu en säkerhetsbarriär. Men denna kontrolleras av israelisk polis istället för militär och de märks att de har en betydligt trevligare attityd än soldaterna (som placeras där tre månader i taget).
Även om vi bara snabbt går in och ut för att jag ska kunna fota gör de en bakgrundskontroll av Badia genom shabak (israels säkerhetspolis) som håller kvar oss i en halvtimme. Det börjar bli mörkt och vi är de enda där. Flera barn och ungdomar dyker upp för att se vad som händer. Poliserna (en kvinnlig och en manlig) är hela tiden trevliga och alla småpratar med varandra under tiden.
Badia pikar och utmanar dem i deras metoder och jag undrar hur han orkar ta fighten dag ut och dag in. Han säger att de ska ta dem tre minuter att göra en bakgrundskoll. De säger att de inte kan kontrollera tiden och att de har sina order, dessutom: ”Om du inte har något att dölja har du inget att vara orolig för”. Badia kontrar med att det är hans fru som blir orolig om han inte kommer hem i tid.
Den manliga polisen vill att jag fotar honom (vilket egentligen är förbjudet) och kollar sen på bilderna och säger ”Nä, inte den. Ta en till” och poserar. Jag pratar bara engelska med dem men lyssnar till vad de säger till varandra på hebreiska, som till exempel att de ringde upp shabak för att tjata på dem att skynda på, och: ”Han är en bra kille, kan vi inte bara låta honom gå?”
”Du kan visst mycket du”, säger polisen något misstänksamt till mig när jag ställer ett par frågor. Jag ler och rycker på axlarna. Även om just de personerna inte skulle bry sig om att jag är där illegalt vill jag inte riskera något genom att sätta dem i en jobbig situation.
Innan de låter oss gå måste Badia skriva under ett papper på att ingen har skadat honom. ”Detta är nytt”, säger han när vi går. Han menar att de höll kvar honom avsiktligt för att straffa honom, men jag kan inte riktigt hålla med eftersom jag hört vad de sagt sinsemellan. Det är inte personerna det är fel på, utan ockupationen.
Det är sent och vi går hem till Badia för att äta. Han berättar om de stora demonstrationerna som ägt rum under sommaren där många skadades och flera dog. En av hans vänner blev skjuten till döds av en prickskytt. Medan han pratar springer hans barn runt och ”skjuter” på oss med automatkarbiner och kastar handgranater av plast.
När jag äntligen kommer hem till familjen Al-Aze som jag bodde hos förra året blir det ett kärt återseende. Sundos går andra året på universitetet och har smalnat rejält. Yosef har slutat skolan och börjat jobba. Pappan är arbetslös och mamman lite mer gråhårig. Jag är särskild glad att träffa Aysha, flickan som inspirerat till min ena huvudperson.
De kokar upp vatten så jag får duscha och sedan ligger jag och Sundos länge vakna och pratar i mörkret. Mer om det imorgon!
Branta backen uppåt
Olivlunden och Jättarnas mur (mina huvudkaraktärers mötesplats)
Med militärmössa
Nyfikna flickor
Kringelkrokiga vägar ner till H1
H1
Gamla stan
I väntan vid checkpoint
Lek
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Kommentera
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
Kommentera
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
|
Bli medlem
|
Logga in |
