Anders Blixt skrev av sig sina mardrömmar

Det är välkänt att man kan ”skriva av sig”, och bearbeta jobbiga upplevelser genom att sätta ord på dem. En som gjort detta är författaren och spelsdesignern Anders Blixt. Det här är hans berättelse:

Krig ledde till att jag började skriva skönlitteratur. Skrämmande men sant. Jag har skrivit facklitteratur och spel sedan jag var tonåring, men det var mina erfarenheter av Bosnienkriget vid 34 års ålder som fick mig att ge mig i kast med fiction, närmare bestämt science fiction.

Vintern 1993-94 satt jag i ett dragigt kontorsrum på Almnäs garnison utanför Södertälje med en nio månaders projektanställning att ta itu med eftersläpande rapporter och annat pappersarbete för flera FN-missioner. Balkan var en krigshärd med svenska blå baskrar på plats för att skydda civila. Utanför mitt fönster såg jag därför hur FN-soldater övade mot ”marodörer”.
Jag var nygift och hustrun hade krävt att jag inte for till Balkan. Men även om jag stannade i Sverige, mötte jag många grabbar i tjugoårsåldern som hade varit ute på vårt värsta FN-uppdrag sedan Kongo på 1960-talet. Deras berättelser fastnade i mitt minne, mest i form av bilder som tände mitt första försök att skriva ett science fiction-spionäventyr, Iskriget. Fördelen med denna genre är att jag får skapa den värld som berättelsen behöver utan hänsyn till historiskt korrekthet. 

Det tog tio år för Iskriget att bli klar och intrigen genomgick omfattande omarbetningar. Efter några år flyttade jag den från en space opera-framtid till ett alternativhistoriskt 1940-tal, en jord som delvis liknar vår, men med andra politiska förhållanden, lite annorlunda geografi och ett stänk science fiction-teknik (bland annat de jättelika iskryssare som kallades jaggernauter) som komplement till realistiska biplan och rörradioapparater. Detta retro-stilgrepp kallas dieselpunk. Boken granskade den västerländska civilisationens mörka sidor – som kolonialism, chauvinism, terror och rasism – ur ett socialliberalt perspektiv. Srebrenica-massakern inträffade under skrivandet och påverkade hur intrigtrådarna flätades samman mot slutet.

I september 2008 flög jag till Kabul på ett halvårskontrakt som civil pressofficer vid EU:s polismission EUPOL, vars syfte är att hjälpa Afghanistan organisera en modern poliskår. Där hamnade jag i en krigszon och levde bakom sandsäcksmurar och taggtrådsstängsel. Alla resor genomfördes i pansarjeep med livvakt. Då och då skallrade kontorets fönsterrutor av självmordsbombers dunder.
Senvintern 2009 lämnade jag Kabul för det fredliga Sverige. Men Kabul lämnade inte mig. Ett och ett halvt år efter hemkomsten plågades jag fortfarande av mardrömmar och flashbacks. Dessa PTSD-bekymmer ledde till att jag fick specialisthjälp av Folke Bernadotte-akademin, den myndighet som hade sänt mig dit. Terapeuten Adam uppmanade mig att sätta ord på vad jag varit med genom att skriva – det är ju mitt yrke. Jag satte mig vid datorn och skrev ”Dust” i ett svep. Novellen skildrar det fiktiva krigshärjade landet Ariana, men innehåller scener som direkt återger vad jag sett och hört i Kabul. Titeln bygger på mina första intryck av Afghanistans karghet:

I will always associate Ariana with the smell of dust, dry as cinder. It is a land of few colours: brown soil, grey rock, and green vegetation characterize the hills and valleys.

Jag lät den namnlöse huvudpersonen förklara vad det är som får en etablerad medelklassman och familjefar att resa till ett fjärran krig för att hjälpa okända människor:

I was given a good life through a fortunate birth, that is true, but thereby I have also been given the responsibility to do something worthwhile of it. One day I will have to account for how I have spent these precious days that someone gave me without asking. And all things said and done, people are what matter – all else is dust.

Mardrömmarna försvann så snart jag skrivit klart – författandet visade sig vara effektiv självterapi, just som Adam hade trott.

Under terapin förklarade Adam för mig att jag inte kunde återgå till min före-Kabul-vardag, utan att jag behövde starta ett nytt liv – ”you need to reinvent yourself” sade han flera gånger under våra engelskspråkiga sessioner. För att bearbeta denna nya utmaning skrev jag ”The Road”, i vilken huvudpersonen Kitu, en kvinnlig polis, väljer att inte återvända till hemlandet efter sin tid i Ariana, utan blir gendarm i kolonialförvaltningen i Hinterland, en tropikregion invid Ariana.
Titelns Väg är inspirerad av den nordindiska Grand Trunk Road, som för hundratals år sedan drogs från Calcutta till Kabul för att binda samman de muslimska kejsarnas domäner. Rudyard Kipling skildrade den stämningsfullt i romanen Kim. Jag har familjeband till norra Indien och har rest längs den vägen flera gånger. Hinterlands Väg löper på samma sätt från oceanen till de berg bland vilka Ariana gömmer sig. Så här beskriver Kitu sin upplevelse av Vägen:

A river running the wrong way – that’s what the Road is to me. My first impression was a long time ago when I arrived at the Port Kad coastal terminus. Standing on the observation deck of an ocean liner, I looked beyond the city through binoculars and saw a broad dark line wind towards the hills, alive with tiny people, carts, and motors. The Road seemed to flow away from the coast, feeding the adjacent lands all the way to the Ariana Highlands and the Makir Plateau.

Kitu är ärrad till kropp och själ och döljer sina inre skuggor bakom en stram yta. Men livet är oförutsägbart och när hon oförhappandes möter två ordensbröder med en komplicerad bakgrund får hon en chans att läkas själsligen. Därefter blir ingenting sig likt. Så blev det även för mig: livets Väg går aldrig tillbaks utan enbart framåt.

Jag skriver på engelska. Det är inte ett främmande språk för mig, ty jag har levt en tid i USA och min svensk-indiska familj är engelskspråkig. Mina afghanska upplevelser skedde därtill på engelska, EUPOL:s arbetsspråk. Enligt en svensk universitetslärare i engelsk litteratur skriver jag faktiskt bättre på det språket än på svenska, eftersom jag blir mer koncis.
Efter att jag var klar med ”The Road” skrev jag om Iskriget på engelska som den kortare och vassare The Ice War, vilken fick några goda recensioner. För närvarande håller jag på med kortromanen Dusk and Dawn, som är en fristående fortsättning på ”Dust” och ”The Road”; den utspelar sig ett decennium eller så senare på en annan plats på samma planet. Det är ett action-äventyr, men de underliggande problemen handlar fortfarande om hur en person bevarar sin medmänsklighet i en brutal situation.

Anders Blixt            

Tack, Anders, för att du tog dig tid att dela dina erfarenheter med LitteraturMagazinet. Jag kan tänka mig att även storheter som Hemingway, som bevittnade fruktansvärda scener under krigen, bearbetade sin egen ångest med hjälp av författandet, och att resultatet har kunnat bidra till att ge läsarna en djupare förståelse av vad det innebär att vara människa. Men jag känner också till fall där själva nedtecknandet av vad som skett, varit för upprivande och svårt, och författaren blev tvungen att avbryta. Vissa minnen kan vara för smärtsamma att dra fram.

(På bilden ovan, en av de spelböcker som Anders skrivit. Den lekfulla sidan och allvaret kan mycket väl kombineras.)

Jag undrar om det egentligen har skrivits något riktigt läsvärt, om inte författaren också burit på ”något som skaver”, en osynlig tagg? 

Mattias Lönnebo