Långfredag

Bok- presentation:	Liksom regn och snö : möten med den nya Bibeln
Författar- presentation:	Agneta Pleijel

För bara någon generation sedan var långfredagen en verkligt lång dag. Lekar, glad musik, alltför god mat, godis och alkohol skulle undvikas. Det skulle vara allvar och man skulle tänka på lidandet här i världen, och på Jesu Kristus som dött oskyldig. Man skulle också tänka på alla andra som lider nöd, och på i vilken grad man själv orsakar lidande här i världen. Således en dag för eftertanke. Den uppätthålls nu i stort sett enbart i kyrkornas Långfredagsgudstjänst, samt vid vissa sakrala konserter typ Matteuspassionen.

Idag har pulsen i kulturen näst intill avstannat. Butikerna är ständigt öppna och livet går ut på att man ska vara missnöjd, och därför konsumera sig lycklig så att hjulen i det ekonomiska maskineriet snurrar så fort som möjligt. Visst fanns det överdrifter i det gamla sättet att fira Långfredagen, men det känns ändå fattigt, tycker jag, när en hel kulturs puls, en växling, ett sätt att förhålla sig, håller på att försvinna. 

För en vecka sedan fick Sverige en fredag som verkligen var lång. Terrordådet dödade och skadade oskyldiga, men människor svarade på detta genom att ställa upp för varandra och manifestera sammhållning och medlidande. Lidandet och döden är i sig bara tragiska, men händelserna kan leda till att den som lever vidare får upp ögonen för livets värde och medmänniskan. 

Det är i det ljuset som vi kan se det oskyldiga lidandet. Inte som något som ska hämnas, utan som starpunkten för något nytt, och som en möjlighet att göra något hoppfullt och kärleksfullt mot hatet. 

Dagens läsning blir något ur bibeln: "Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Markusevangeliet 15. I dödsögonblickets förtvivlan känner även den rättfärdige sig övergiven och ensam. 

Jesu tal om förlåtelse kan provocera. Det är knappast lättsmält:  ”Då kom Petrus fram till honom och sade: ’Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?’ Jesus svarade: ’Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.’”

"I helgen spred SD-riksdagsmannen Richard Jomshof ett falskt citat i sociala medier tillskrivet domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand: ”Vi måste kunna förlåta sådana här hemska handlingar.” Svenska kyrkan dementerade. En debatt utbröt om vikten av att förlåta terroristen." SVD Sofia Jönsson

Det skulle naturligtvis vara stötande om domprosten officiellt började kräva att offren skulle förlåta förövaren, särskilt efter ett terrordåd. Det var också en falsk nyhet och en del i den pågående kampanjen mot Svenska kyrkan. Men förlåtelsen står i motsatsställnig till hämnden, och utan den skulle livet vara outhärdligt. Förlåtelsen är inte billig och överslätande. Inget man bara häver ur sig som när man råkar kliva någon på foten. Långfredagen visar att den ur ett kristet perspektiv är skriven med blod. Förlåtelsen kan aldrig utkrävas av en drabbad- men en drabbad människa kan triumfera över ondskan när försoningen till slut uppnås. Det är en en viktig del av Långfredagens eviga budskap, det som så många av oss har glömt bort.