En handbok är också en bok

Bok- presentation:	Tusen år till : glimtar från kulturarvet i svenska kyrkan
Författar- presentation:	Verbum

Det har blivit ett ”himla liv” kring Svenska kyrkans förslag till ny Kyrkohandbok. En kyrkohandbok är alltså boken med gudstjänstritualerna. Exempelvis dopritualet, eller högmässan, eller hur man genomför en begravning. Där finns även musiken, med de sakrala melodierna, flera med medeltida anor, och andra nyskrivna, som framförs under liturgin. Det kan tex vara den sång prästen sjunger inför nattvarden – ”Upplyft era hjärtan” ( Sursum Corda). Poängen är att de förvalda bönerna och musiken gör att gudstjänstdeltagarna kan vila i liturgin, känna igen sig och uppleva något stort och heligt, oavsett ”vart du dig i världen vänder”. Ett slags meditation i gemenskapen.

Den förra handboken kom 1986, men behöver revideras. Kommittén som arbetar med frågan har i uppdrag att språket ska bli mer inklusivt (vad det nu innebär) och lättillgängligt. Samtidigt så måste religiösa texter i gudstjänsternas ritualer också vara bärare av teologiskt innehåll som stämmer med den kristna tron. Igenkänningsfaktorn måste finnas där. Syftet är mycket gott, men nu har tre tunga remissinstanser sågat resultatet. Detta har dessutom fått stort genomslag i media, vilket förvånade mig med tanke på hur marginaliserad religionen är i Sverige.

Kritiken förstår jag delvis efter att själv, med höjda ögonbryn, studerat förslaget. Där finns bra saker, men också sådant som inte håller måttet. Det kan handla om grammatiska fel, teologisk otydlighet eller helt enkelt dåligt flyt i språket. Som författare så vet jag ju hur många gånger man måste skriva om sina ord och meningar innan man är färdig, och att man behöver ta hjälp av utomstående lektörer. Precis när man tror sig vara helt klar, så visar det sig att man inte är det. Det är jobbigt och man kan känna sig misslyckad. Men det är bara att kavla upp ärmarna igen.

Musikaliska akademien, Vitterheten och Den Svenska akademien. Den senare konstaterar att förslaget är ofärdigt och att det finns mängder med både språkliga och teologiska tveksamheter. Den avslutanden delen i kritiken är mycket vass:

”Kanske måste man göra upp med den illusion som består i att gudstjänstens språk skulle kunna vara omedelbart tillgängligt för alla kyrkobesökare och i stället försvara en position som räknar med en långsamt växande förtrogenhet. Inget språk, det må vara religiöst eller litterärt, som utsatts för minsta stilisering kan vara omedelbart tillgängligt för alla. Detta leder till slutsatsen att Kyrkohandboken inte borde väja för "stötestenar" i stil med adekvat arkaiserande formuleringar (under förutsättning att de är teologiskt-liturgiskt motiverade). Kanske måste man tillåta det religiösa språket att till en början vara lika förbryllande som det litterära. Den som första gången läser ett betydande diktverk är ofta till en början desorienterad, men detta är helt i sin ordning. Varför skulle kontakten med Nya testamentet inte lyda samma lag?” (Svenska Akademien)

Uppdatering: Ärkebiskopen har nu avvisat Svenska Akademiens teologiska kritik och ger sitt svar här.

Ja, så är det naturligtvis. Och detta har väldigt många vanliga präster, musiker och kyrkobesökare insett för länge sedan. Ett typiskt exempel är att föräldrar vid barndop nästan alltid vill sjunga ”Tryggare kan ingen vara”. Fastän orden är rätt gammamodiga så förstår man vad de handlar om. Och man känner igen sig och har lärt sig att tyda koderna.

Men varför det blev som det blev, kan jag bara spekulera över. Jag har stor respekt för de ansvariga personerna i den operativa projektledningen, som är erkänt duktiga och kompetenta personer med hög akademisk skolning. Men i den innersta ledningen kan jag inte hitta någon välbekant poet, skönlitterär författare eller språklig expert. Där finns kanske en delförklaring? Saknades vissa kompetenser? Vilka externa språkliga experter har man anlitat? Var grupprocessen av den arten att det blev svårt att ifrågasätta vissa formuleringar när de väl "satt sig"?

En ordentlig bearbetning och redigering krävs. Jag betvivlar visdomen i att anta en ny handbok redan 2017. 

Det ska bli intressant att följa fortsättningen. Men en sak kan man konstatera: En handbok är också en bok, och lyder under liknande litterära lagar som ett diktverk eller en högtstående roman.  Den är till för att gestalta budskapet från böckernas bok i Gudstjänstens drama. Det kan man inte forcera fram.