LitteraturMagazinets recension
av Francesca, Melina Marchetta
Smärtsamt men aldrig hopplöst
Efter att Melina Marchettas ungdomsbok ”Jellicoe road” blivit en stor succé släpptes även ”Francesca” i svensk översättning. Likheterna mellan böckerna är flera. Dels tar det för lång tid innan boken kommer igång, men när den väl gör det, då kan jag inte sluta läsa.
Francesca har börjat på en före detta pojkskola som just öppnat upp för tjejer. Hennes nya vänner kämpar för jämställdhet i både klassrummet och på idrotten, men Francesca saknar sina gamla vänner. Samtidigt får hennes mamma ett sammanbrott och kommer inte ens ur sängen. Mamma som alltid varit stark och hållit ihop familjen. Francesca tvingas ifrågasätta vem hon egentligen är. Är hon sådär följsam som med de gamla vännerna, eller håller hon tillbaka en del av sig själv som mamma alltid hävdat?
Det jag fastnar mest för i Melina Marchettas ”Francesca” är karaktärerna och relationerna de bygger till varandra – och de är många. Det finns en kärleksrelation, relationen till föräldrarna och till vännerna. Även om jag tycker att kärlekshistorien är fin är det inte främst den som stannar kvar hos mig. Det är relationerna Francesca har till sina föräldrar och till sin bror, och den de har till varandra inom familjen.
Det kan vara både smärtsamt och svårt att leva nära varandra i en familj. Trots att föräldrar vill skydda sina barn in i det sista går psykisk ohälsa ut över alla i familjen, och det har Melina Marchetta verkligen skildrat på ett trovärdigt sätt. Jag känner hur oron kryper i Francescas kropp när mamman inte beter sig som vanligt, samtidigt som sammanbrottet bara gör mamman mer mänsklig. Självklart är hon ingen supermänniska som står pall för allt, för ingen är så. Inte ens en förälder.
Kärleksrelationen mellan Francescas föräldrar är bland det finaste jag läst på länge. Den kändes varken romantiserad eller klichéartad vilket berörde desto mer. Det som drar ner boken är att det tar för lång tid innan den kommer igång, vilket även var problemet med Melina Marchettas ”Jellicoe road”. Den hinner bli aningen seg, men precis som i ”Jellicoe road” är väntan helt klart värt det.
När Melina Marchetta väl fått med mig på tåget, när berättelsen verkligen griper tag i mig, då skulle jag inte hoppa av för allt i världen. Jag gråter för att det är tungt och smärtsamt, för att livet är så svårt, men jag känner mig både glad och varm över hur mycket karaktärerna lär mig. Jag blir ledsen men aldrig hopplös, vilket är precis rätt känsla för den här boken.
Mottagen: 30 juli 2013
Anmäl textfel
