Recension
av Jellicoe Road, Melina Marchetta
Hypad ungdomsbok får högsta betyg
Elva år gammal blev Taylor lämnad på ett 7-Eleven av sin mamma. Hannah blev som en ny mamma till Taylor, men efter att Taylor så småningom flyttade till Jellicoe internatskola gled de snart ifrån varandra.
Under tiden boken utspelar sig är Taylor 17 år. Ett stort territoriekrig rasar runt skolan. Jellisar, kadetter och de från skolan slåss sex veckor om året om området runtomkring.
Samma dag som Taylor bli utnämnd till ledare för skolan, försvinner Hannah. Den enda ledtråd som finns är ett brev, som inte talar om vart hon tagit vägen. När Taylor börjar nysta i försvinnandet dyker det upp en hel del om hennes egen bakgrund. Om hon kan lista ut vem hon själv är kommer hon också kunna hitta Hannah.
Nackdelen med att läsa superhypade böcker är att man (jag) så lätt bygger upp förväntningar. Det värsta med förväntningar är att det kanske inte alltid infrias. När jag började läsa Jellicoe Road var mina förväntningar höga, Det var nästa oundvikligt med tanke på hur mycket gott jag hört om den. I början blev jag så enormt besviken att jag inte visste om jag ville fortsätta läsa. Rörig, konstig och jag fattade ingenting. Kul, ska hela boken vara såhär? Undrade jag i mina tankar.
För att ni inte ska göra misstaget jag nästan gjorde tänker jag tala om att, nej, hela boken är inte så rörig. Lite tålamod är allt som behövs, så ordnar det sig efter ett tag. Förklaringarna kommer, men inte på en gång. När de väl kommer trillar alla bitar på plats.
Något som Marchetta har gjort otroligt snyggt är att hela berättelsen inte finns i boken, Taylor har ett förflutet som det bara berättas kort om i boken, men som ändå spelar roll och har stor påverkan på bokens berättelse. Dessutom är planteringarna ibland rentav genialiska.
Det enkla språket, den spännande handlingen och det höga tempot gör att Jellicoe Road kvalar in bland de bästa ungdomsböcker jag någonsin läst. Den har alla ingredienser en YA-roman behöver ha: lite kärlek, lite vänskap, lite mystik och en hel del identitetskris. Sen har vi dessutom en internatskola på det som extra krydda (jag har ingen aning var min förkärlek för internetskolor kommer ifrån). Jag älskar att Taylor känns så på riktigt. Nu är hon ju inte på riktigt, men om hon hade varit det hade hon nog varit någon jag gärna haft som vän. Och jag måste nog avslöja att jag även har en liten crush på Jonah. En liten.
Mottagen: 10 juni 2012
Anmäl textfel
