LitteraturMagazinets recension
av Det riktiga landslaget, Moa Svan
Debattbok om fotboll ur supporterperspektiv
"Det riktiga landslaget" är en passionerad bok om landslaget och dess världsstjärnor, men den innehåller också svidande kritik mot den ordning som råder, där kvinnors fotbollsspelande fortfarande kommer i andra hand.
När det svenska landslaget spelar är det för det mesta fotboll i världsklass som visas upp. Sverige har genom åren hållit en konstant hög nivå med VM-silver 2003 och VM-brons 2011, och de prenumererar på en plats bland de fem bästa på världsrankingen. Ändå får de inte den uppmärksamhet som borde följa på framgångarna.
Moa Svan har lagom till VM-turneringen 2015 (som spelas i skrivande stund) skrivit en bok som innehåller stor passion för landslaget och dess världsstjärnor, men också svidande kritik mot den ordning som råder, där kvinnors fotbollsspelande fortfarande förminskas och kommer i andra hand.
Svans bok kan med fördel läsas som en uppföljare till Jennifer Wegerups "Damelvan", där svensk fotbolls utveckling skildrades genom tidigare spelare som Sundhage och Ljungberg. Under 2010-talet är det en ny generation stjärnor som befolkar det riktiga landslaget; Seger, Schelin, Asllani med flera. De personliga berättelserna om intressanta profiler ur en hängiven supporters perspektiv engagerar läsaren. Även den som inte är helt övertygad om fotbollens storhet kan ha behållning av boken.
En kommer nära spelarna genom Svans porträtt. Men det är också ett effektivt sätt för att få läsaren mer berörd av den skarpa kritik som riktas mot svenska fotbollsförbundet, media, FIFA och andra som inte kan ta kvinnors fotbollsspelande på allvar. För en som följer svensk fotboll är det visserligen inga nyheter hur landslagets prestationer (Therése Sjögrans landskampsrekord med mera) nedvärderas från såväl officiellt som medialt håll. Men Svans beskrivning av dessa smått absurda exempel gör att en tydligare ser hur obegripligt orättvis fotbollsvärlden och fotbolls-Sverige är.
Naturligtvis kan en hävda att det går åt rätt håll. De senaste åren har det varit drag kring till exempel landslaget i samband med EM-slutspelet 2013. Jämfört med tidigare är det fler matcher i såväl allsvenskan som Champion's League och mästerskap som TV-sänds. Fler spelare kan leva på sin idrott. Men det har inte skett utan kamp, vilket Svan poängterar. Dessutom återstår det en del för att den ekonomiska ersättningen, uppmärksamheten och kvaliteten på medias behandling av fotbollen ska motsvara dess underhållningsvärde och spelkvalitet.
En del hängivna supportrar kan liksom Svan lägga ner mycket energi på att hitta en pub som har en kanal som visar en landskamp mot Färöarna. Men för att bli en hängiven supporter krävs ofta att en har en relation till spelarna och till lagen. En sådan relation byggs upp av dramatiska berättelser och att en på ett lättillgängligt sätt kan följa sitt lag. Det är knappast någon slump att de flesta fotbollsintresserade till och med 70-talisterna, ofta har engelska favoritlag efter Tipsextra-åren.
Enligt Svan saknas fortfarande i stor utsträckning de personliga och engagerande berättelserna om kvinnliga fotbollsspelare. I de fall som det har satsats mer på kvinnors fotboll, som till exempel i Umeå i början av 2000-talet, har det också lett till en hype kring laget. Svans säkra argumentation slår hål på föreställningen om att den bristande uppmärksamheten beror på att fotbollen är för dålig eller ointressant. Förhållandet är det omvända, fotbollen blir intressant för en stor publik om den får sin välförtjänta plats och bättre resurser. När det sker, Svan pekar på exempel från Tyskland och Frankrike, blir det fler på läktarna och bättre ekonomiska villkor för spelarna.
"Det riktiga landslaget" är en allt annat än objektiv bok om fotboll, det är en passionerad debattbok ur en supporters perspektiv. Den provocerar säkert en och annan med sina jämförelser och ambition att vända upp-och-ner på förhållandena inom fotbollen. Men när FIFA fortfarande kan förbjuda en svensk TV-kanal att kalla fotbolls-VM för annat än ”Dam-VM” verkar det som att debatten fortfarande behövs oavsett de framsteg som har gjorts.
Mottagen: 9 juni 2015
Anmäl textfel
