LitteraturMagazinets recension
av Omänniskor, Kristoffer Svensson
Omtalad fantasy med thrillerartad upplösning
"Omänniskor" är den första delen i en trilogi. Den är skriven av Nanna Johansson och Kristoffer "Kringlan" Svensson och fick mycket publicitet på grund av den senares twittranden. Men boken är värd att läsas för sin egen skull.
Ibland behöver man skilja på verk och författare. Ibland kan författaren hamna i vägen för sitt verk, vilket delvis är fallet med romanen "Omänniskor" av Nanna Johansson och Kristoffer Svensson, där den senares twittranden fått till följd att Nanna Johansson får avsluta trilogin på egen hand. Den här boken är värd att läsas för sin egen skull. Visst, den har tillfällen av brutalt våld, men är också ömsint inkännande, och väldigt väldigt spännande. Den handlar om omänniskor – personer som kan förvandla sig till djur – och väver ihop många livsöden på sin väg mot en thrillerartad upplösning.
Sextonåriga Sigrid bor i Malmö, och är en av de tråkigaste tjejerna i skolan, tycker hon själv. När hennes ursnygge pojkvän Adrian drar med henne ut i skogen för att hjälpa till med ett konstprojekt följer hon villigt med. Men när han beordrar henne att ta av sig kläderna och dansa medan kameran går blir hon tveksam. Till slut försöker Adrian dra av henne trosorna, och då är det nog! Något händer, och när Sigrid vaknar hittar hon Adrian med djupa rivsår. Senare skryter Adrian om katt-attacken inför sina vänner samtidigt som han anklagar Sigrid för att ha gömt sig. Men hon känner mest ilska, och en konstig smak i munnen. Den sitter kvar länge.
Felicia har nyligen flyttat till Stockholm för att praktisera på tidskriften "Marianne", men journalistdrömmarna krossas när chefen med samma namn visar sig vara… besvärlig. Att Marianne är svår att samarbeta med är en underdrift: De anställdas integritet är väl inte något att fästa sig vid – det viktigaste är ju att de jobbar på rätt sätt och följer Mariannes regler.
När chefen inte ser går Felicia in på ett internetforum och hittar någon som verkar kunna förvandla sig till ett lodjur. Hon förmedlar kontakten till Gordon – ordförande i södra distriktet av Svenska Omänniskors Organisation. Gordon har blivit lämnad av sin man och ska precis ta livet av sig när Felicia ringer. Han återkallar sitt beslut, och arrangerar ett möte med Sigrid.
Samtidigt sker flera underliga vildsvinsattacker i Skåne. Offren har angripits helt oprovocerat, och har antingen funktionsnedsättningar eller är svaga på något sätt. Varför och vem, eller kanske vad, är det som utför attackerna? Det blir södra distriktets sak att reda ut.
"Omänniskor" ges ut som ungdomsbok, men skulle också kunna kallas kortroman. Många av huvudpersonerna är ungdomar, och relationer mellan ungdomar och vuxna (de senare ofta oförstående, ointresserade eller till och med fientliga) står i fokus. Men boken kan absolut läsas som fantasy eller magisk realism av både unga och vuxna.
En våg av skandinavisk fantasy sveper över Sverige, med "Omänniskor" som ett mer realistiskt exempel. Skandinavisk folklore har blivit mode, vilket är roligt efter alla år av anglosaxiska influenser, och många nya böcker inom genren utspelar sig också i Sverige eller Norden. Svt-serien "Jordskott" gav skogen mytisk gestalt. "Hallahem. Staden under berget" (Susanne Trydal och Daniel Åhlin) tog vid för de yngre. Framgången för de enormt välskrivna böckerna om häxorna i "Cirkeln" bör också nämnas. Till skillnad från norska Siri Pettersens serie "Korpringarna", utspelar sig "Omänniskor" i nutidens Sverige, och visar hur ett samhälle med omänniskor, hamnskiftare eller skepnadsbytare faktiskt skulle kunna se ut.
Boken balanserar spänning, tankar, känslor och maktspel med alltid aktuella ämnen som integritet (särskilt ur en feministisk synvinkel), papperslösas situation och jakt. Kort sagt, allas lika värde. Då och då tycks några av bifigurerna lite förenklade (en risk man tar med så många personer inblandade), men ibland får också dessa personer ta större plats i handlingen än man först trott. Berättaren vänder sig ibland direkt till läsaren, och har ofta en humoristisk röst (när Adrian vaknade "skrek han högt på det sätt som är typiskt för just levande personer"). Porträttet av Mariannes skräckvälde på sin redaktion är satir, kanske något överdrivet men också väldigt roligt.
Den djupa ondskan och det chockartade slutet är svåra att värja sig mot. Händerna skakar medan jag läser. Allas lika värde och berättigande i samhället – eller? Tillräckligt mycket lämnas obesvarat för att ett sug efter trilogins nästa del ska uppstå. Skynda dig, Nanna Johansson, skynda dig!
Mottagen: 18 december 2015
Anmäl textfel
Läs mer ...
