LitteraturMagazinets recension
av Snövit ska dö, Nele Neuhaus
Sällsynt driv i engagerande kriminalroman
En man återvänder till sin hemby efter tio års fängelse för mord på två personer. Kort därefter försvinner ytterligare en flicka, och fallet tycks ha kopplingar bakåt i tid. "Snövit ska dö" är omöjlig att närma sig utan att sträckläsa, skriver Kristina Jägfeldt.
Egenutgivningen är på framfart i Sverige. I andra länder, till exempel USA, har egenpublicering länge varit en självklar del av bokbranschen, men även Tyskland har egenutgivare som blivit både nationellt och internationellt framgångsrika. En av dem är Nele Neuhaus vars "Snövit ska dö" kom ut på Albert Bonniers Förlag tidigare i januari.
När Tobias släpps ut efter ett tioårigt fängelsestraff för mordet på sin flickvän Stephanie och ytterligare en flicka, är ingenting sig likt i den idylliska hembyn Altenhain. För omgivningen är Tobias, som hunnit fylla trettio år, för alltid en flickmördare och byborna smider planer för att bli av med honom. Bara ett fåtal personer tror på Tobias oskuld, bland annat den sjuttonåriga flickan Amelie som börjar undersöka fallet utan att veta vad hon ger sig in på. Även Tobias föräldrar har fått lida. För fadern finns inget arbete i bygden och släktgården har blivit uppköpt av byns rikaste man. Situationen blir inte bättre av att ännu en flicka i byn försvinner, en kort tid efter Tobias hemkomst. Kriminalpoliserna Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein får ansvar för fallet, som tycks ha kopplingar bakåt i tid. Under tiden tar häxjakten på Tobias ny fart.
Från början var det den fantasieggande titeln som fick mig att uppmärksamma boken. "Snövit ska dö" är ett bra exempel på hur viktigt det är att fånga läsararens ögon på fler sätt än med en välskriven text eller spännande handling.
Ändå dröjde det inte länge förrän även intrigen hade snärjt mig. Det som först engagerar är Tobias öde som dömd och hatad paria, vilket direkt får mig att vilja läsa vidare. Handlingen har även ett sällsynt bra driv. Detta är en författare som vet exakt vad hon ska skriva i varje scen och grunden är utan tvekan en gedigen planering. Det händer verkligen något hela tiden, ingen dötid här inte! I slutet kan jag dock tycka att det blir lite för mycket av det goda. Det blir så många vändningar och avslöjade hemligheter att jag blir känslomässigt utmattad. Samtidigt kan jag inte motstå underhållningsvärdet i en bok som helt enkelt inte går att närma sig utan att sträckläsa.
Boken innehåller även flera minnesvärda karaktärer. Det finns personer att identifiera sig med, personer att förfasa sig över och personer som gör mig lätt mörkrädd, av den enkla anledningen att de är trovärdiga. Boken lutar mer åt polisdeckare än vad jag personligen brukar vara förtjust i, men här blir jag riktigt entusiastisk inför både Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein. Deras privatliv får ta lagom stor plats och som bihandlingar blir de ovanligt engagerande. Något jag inte blev lika förtjust i var det stora antalet personer i boken. Bitvis blir det svårt att hålla reda på alla karaktärer; kanske borde redaktören ha satt ner foten. Något annat som stack i ögonen var kollegornas ibland både bryska och brutalt ärliga sätt att relatera till varandra. Det kändes på gränsen till orealistiskt och fick mig att himla med ögonen några gånger. Några få tveksamheter i beskrivningen av autism fick det också att skava lite grann.
Och ändå, i slutändan är jag faktiskt lite lätt frälst. Nele Neuhaus ska jag absolut läsa igen! Tydligen innehåller serien tre tidigare böcker som ännu inte översatts till svenska, men "Snövit ska dö" kan absolut läsas fristående. Det viktigaste är att den blir läst och jag avundas er som har den oläst!
Mottagen: 29 januari 2016
Anmäl textfel
