LitteraturMagazinets recension
av Alla kan dö, Nina Hemmingsson
Fina samtal i flamsig inramning
Två vackra kvinnor i sin bästa ålder, Nina Hemmingsson och Anna Lindman, har dödsångest. Kanske just därför vill de intervjua människor som har kort tid kvar att leva.
Det blir några riktigt fina och seriösa samtal i ”Alla kan dö”. Mellan dessa utspelar sig dock en dialog, där författare och illustratör skämtar med sina egna nojor, svär och har sig. De inslagen hade jag gärna varit utan.
Carina, som är i fyrtioårsåldern, lever redan på övertid med en aggressiv bröstcancer. Men när hon låg på Radiumhemmet och just fått veta att hon var sjuk och att det inte gick att bota, var hon med om en stark kärleksupplevelse. ”Det blinkade och blixtrade och kändes som hundra volt i kroppen och jag bara visste att det var Gud som kom till mig och förmedlade att allt kommer bli bra.” Tanken att vi lever i en energi som är beständig skänker henne lugn.
David, som är yngre, har lungcancer. Han är ateist och tänker sig döden som en evig sömn utan drömmar. I sin egen situation har han fått konkretisera vad som är viktigt i livet. Det är relationer. Materiella ting är helt ointressanta. Dem kan man ju inte ta med sig. Tidigare var han karriärist. Nu jobbar han halvtid. Och han är nykär!
Elna är 94 år, inte särskilt sjuk, men gammal. Hon längtar efter döden, efter lugn och ro. Hon säger till intervjuaren, som är väldigt rädd för döden, att hon ska tro och be. Dit själen kommer är det underbart, säger Elna.
Yvonne är 69 med spridd cancer. Behandlingarna med cellgifter är svåra, men hon mår bra emellanåt. Då känner hon sådan livsglädje. Hon vill inte lämna dem hon älskar. Nu läser hon mycket. Hon behöver inte längre sträva efter något. Men Yvonne är ledsen över att folk är så rädda för verkligheten att de inte vågar prata med henne.
Roya har med sin man flyttat till Stockholm från Umeå för att kunna vara nära son och barnbarn den sista tiden. Roya, som har erfarenhet av krig, är glad att få tid att säga adjö ordentligt.
I slutet av boken tänker Nina och Anna att personerna de har skrivit om har känt sig redo att tala om sig själva. De är kanske inte representativa för alla som lever nära döden. Men Anna har intervjuat cancerläkaren Peter Strang, och han säger att bara några få procent har ångest inför döden. Vi har alltså den kompetens som krävs för att dö, precis som vi kan lära oss gå eller föda barn. Alla kan dö.
Mottagen: 21 december 2019
Anmäl textfel
