Hur sorterar ni era böcker?
För mig är böcker mer än bara läsning. Jag älskar att köpa böcker, titta på böcker, lukta i böcker och inte minst att vistas bland böcker. I min bokhylla står böckerna sorterade i färgordning, för att det ska vara snyggt. Det tar sin lilla tid att hitta, men det är det värt. Fast det tycker inte min man som numera förvarar sina böcker på en annan plats, därav det stora blåa hålet till vänster i hyllan. Så... jag önskar mig böcker med blå ryggar i julklapp.
Hur sorterar ni era böcker?
Avdelning: Feelgood
Politisk censur skrämmer skiten ur mig
Jag läser just nu boken om och av Malala Yousafzai, 16 år från Paktistan. Hon är flickan som sköts i huvudet av talibaner på grund av sina åsikter och sitt arbete för flickors rätt till utbildning.
I dag läser jag i tidningen att Paktistans skolfederation har bannlyst boken.
Avdelning: Fakta Taggar: #censur #demokrati #politik
Kommentera
/Visa 19 kommentarer
Paradigmskifte gällande synen på barn
Förra veckan for Ola Olofssons krönika om föräldraansvar förbi om och om igen som en viral boomerang i mitt facebookflöde. Flera av mina "vänner" nickade igenkännande när de läste om hur olydiga barn av i dag är och klickade på dela-länken för att få flera föräldrar att vakna upp och börja ta i med hårdhandskarna. Barn ska inte få säga emot vuxna, framförallt inte lärare, menar Olofsson. Och vart är vi på väg undrar han, när dagens barn inte längre stimuleras av att skriva tio prydliga "m" på rad.
Avdelning: Fakta Taggar: #barnuppfostran
Kommentera
Varför inte fokusera på likheter oss människor emellan!?
Jag var i Milano förra veckan. Bara några timmar bort med flyg, från ett avlångt europeiskt land till ett annat. På vägen dit tänkte jag på pizza och pasta, glass som smälter i hettan, dyra väskor och skor med vassa klackar. Jag fick en rynka mellan ögonbrynen när jag såg Silvio Berlusconi framför mig och temperamentsfulla mörka män.
Taggar: #genus #fördomar #jämlikhet
Kommentera
Meningen med döden
Kristian Gidlund har somnat in för gott. Hans föräldrar, syskon och vänner får aldrig mera träffa honom. Han är död. Det är så sorgligt att jag egentligen helst bara vill slå bort tankarna på det. Men nu ska jag inte göra det.
29 år fick han leva, tre av dem som cancersjuk. Han fick beskedet om att han hade cancer i magen 2011. Han började skriva en blogg "I kroppen min" som snabbt blev omtyckt. De berörande texterna finns också som bok: "I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början" och det ska komma en andra bok av Gidlund.
Jag har inte läst något alls av honom, jag har inte pallat tidigare. Men jag hörde hans starka sommarprat. Han hade ett vackert sätt att uttrycka sig om det där hemska.
Nu måste jag ta ett djupt andetag och byta position på stolen. Mår jag inte lite illa? Jag går för att dricka vatten. Det liksom kryper i kroppen. Det är ångesten. Dödsångesten. Jag är så rädd för döden att jag varken vågar tänka på den, tala eller läsa om den. Döden skrämmer mig nått djävulskt.
Vissa hävdar att det finns en mening med allt. Jag är tveksam. Men om jag ändå ska försöka hitta någn mening med att unga människor dör så är det att vi andra ska uppskatta livet.
Plötsligt slår det mig. Kan jag verkligen leva fullt ut om jag inte varseblir döden?
Livet är nu, det kan ta slut i morgon, carpe diem och så vidare. Klyschor som vi alla hört till leda. Men nu känner jag det verkligen. Jag känner dödens närvaro som ett obehag i magen och jag inser att jag måste hylla livet!
"Jag har ett förhållande med livet och det är komplicerat.
Kärleken är att leva. Min sorg och min glädje".
/Gidlund
När jag började högstadiet hade jag en lång ångestperiod där tanken på att en dag ska min familj dö var utlösande. Jag kunde inte gå till skolan utan stannade på mitt rum för att gåta och skriva. Men det hjälpte inte. Det enda sättet att bli av med skräcken var att sluta tänka på den. Låtsas som att den inte finns. Av ren självbevarelsedrift har jag undvikit allt som har med döden att göra sedan dess. Men nu vill jag inte göra det längre. Förhoppningsvis har jag nu, 20 år senare, verktygen för att tackla den oundvikliga bortgången.
Jag ska läsa Gidlunds böcker. Målet är att "hantera verkligheten. Livets faktum. Dödens krav." som han själv uttryckt det.
Jag vill låta döden finnas med mig, som en liten sten i skon när jag springer i motionsspåret. Som ett brus i bakgrunden när jag borstar tänder på motvilliga barn. Som en avlägsen tanke när jag suckar över skitiga golv och vardagsstress. Jag vill inte blunda längre. Jag vill leva ett långt och lyckligt liv med vetskap om den. Döden.
Taggar: #döden #cancer
Kommentera
/Visa 9 kommentarer
Ninas svar om böcker
Här kommer mina svar på listan med bokfrågor som Linda O drog igång.
En bok från barndomen jag minns med glädje
"Barnen som bodde i en sko", av J van Dolzen Pease. Den utkom 1981 när jag var ett år gammal. E Webbe har smyckat den med så där sockervaddssöta illustrationer som skulle passa som bokmärken. "Det var en gång en gumma som bodde i en sko och gumman hade ungar i massor, kan du tro" inleder den idylliska historien som går på rim och som jag fängslades av som barn.
Avdelning:
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Bara dumma vuxna serverar barn stereotyper
Hurra! Ett stort företag som säljer leksaker skrotar nu helt och hållet att rikta sina prylar till tjejer respektive killar och koncentrerar sig istället på att sälja leksaker till barn.
Taggar: #genus
Kommentera
/Visa 7 kommentarer
Barnen som inte vill gå hem
Jag lyssnade till Morgan Allings vinterprat häromdagen. Han berättade om sin jobbiga uppväxt med alkoholiserade och missbrukande människor i sin omedelbara närhet. En dag fick han följa med en kompis hem efter skolan, det visade sig att även hennes föräldrar var alkoholiserade. Det hade han aldrig kunnat gissa! (Underbara Morgan! Lyssna på honom tycker jag.)
Det är vanligare med alkoholiserade föräldrar än vad en kan tro. I Sverige antas ca 10 % av befolkningen vara alkoholister, alltså 900.000 människor. Hälften av dem har ett barn vilket gör att nästan en halv miljon barn har en missbrukande förälder. Barn fulla av skam och skuld, som tror att det är bara hemma hos dem som flaskorna ligger i drivor och persiennerna är neddragna dygnet runt. Barn som är ledsna på ögonen, människor omkring kanske anar men vet inte säkert varför.
Därför är boken "Vill inte gå hem" så oerhört viktig. Den är skriven av Therese Hercules f.d. alkoholist och tablettmissbrukare som själv hade tre barn då hon la in sig på behandlingshem. Den riktar sig till alla barn i åldrarna 7-9 år med syfte att öka förståelsen för vad alkoholism är och hur det kan se ut i en alldeles vanlig familj.
Det är en gullig historia om bästa vännerna Totta och Lulle som leker varje dag, men helst inte hemma hos Totta. Ibland vill inte Totta skratta hur Lulle än fånar sig, och han förstår att något tynger henne men inte vad.
Ur ett genusperspektiv får boken klart godkänt då barnen har en kompisrelation (och faktiskt inte blir kära) samt att vi får se en pappa städa.
Böcker är ju helt fantastiska på det sättet att vi kan läsa och känna igen oss, få veta att vi är inte ensamma och ta del av information. Som att det är aldrig barnets fel. Alkoholism är en ganska vanlig men farlig sjukdom som drabbar småbarnsföräldrar lika ofta som A-lagarna på bänken.
Den här boken ska diskuteras tillsammans med vuxen. Att prata om saker minskar tabun och det är kanske det viktigaste i denna fråga. Författaren menar att det viktigaste av allt är att vuxna som jobbar med och träffar de ledsna barnen, ska se och höra. Inte nonchalera problemet. Det är förmodligen inte helt lätt, men boken kan vara till god hjälp tror jag.
Tänk om barnet Morgan hade kunnat läsa den här boken och fått veta att han var inte ensam och det var inte hans fel.
Avdelning: Barn Taggar: #alkoholism #missbruk #uppväxt
Kommentera
Jan Lööf, från vilken planet?
Sedan snart ett år tillbaka är min sons favoritbok samlingsvolymen av Jan Lööf med Morfar är sjörövare, Sagan om det röda äpplet samt Skrot-Nisse. Varje kväll vill han läsa den, och han har snart bläddrat sönder sidorna med vältecknade karikatyrer och fängslande detaljer. Boken har vi fått låna av min lillasyster. Den var också hennes favorit och helt säkert har många många fler barn i vårt avlånga land vaggats in i drömmar och fantasier med hjälp av Lööfs fascinerande berättelser. Vi i min generation såg väl alla Tårtan på tv!? Eller så har man läst om Skrot-Nisse, Örnie, Pelle, Fabian eller morfar? Jan Lööfs påverkan på svensk barnkultur är enorm.
Avdelning: Barn Taggar: #genus
Kommentera
/Visa 34 kommentarer
Läser du alltid ut den bok du påbörjat?
Tegelstenen på nattduksbordet är på ungefär 600 sidor. Oftast inga större problem, om boken är gripande, intressant, eller om den åtminstonde gör mig klokare. Helst ska boken få mig att vilja läsa den. Boken ska föra så att säga, gärna förföra. När så inte är fallet vilar ansvaret helt och hållet på mig. Då är det av ren vilja och envishet som jag plockar upp fanskapet och trälar mig igenom sida efter sida.
Grejen är den att jag kan inte låta bli att läsa ut en bok. Det har kanske hänt en eller två gånger i mitt vuxna liv att jag låtit bli. Jag försöker tänka som så att inget farligt kommer att hända om jag sätter tillbaka den händelsefattiga papperbunten i bokhyllan, utan att veta hur det slutar. Inget slut i världen kan göra den här boken läsvärd. Det verkar nästan som att jag befarar att om jag tillåter mig själv avbryta läsningen den här gången, förändras min person. Kanske kommer jag aldrig mer orka läsa en hel bok? Som att jag inte litar på mig själv. Fast det verkar ju dumt. Jag älskar att läsa och behöver inte vara rädd för att bli en slöfock (eller borde vi kalla det livsnjutare) som lämnar böcker outlästa men låter lusten styra.
Dock borde jag sluta läsa detta bokverk nu. NU! Men nej. Istället låter jag skrället ligga kvar bredvid sängen och hånstirra på mig. Tills jag sitter där igen med näsan i intetsägande och färglösa ord. Sida upp och sida ner, kapitel efter kapitel.
250 sidor kvar nu....
Avdelning: Taggar: #läsa
Kommentera
/Visa 6 kommentarer
Tacka vet jag böcker – då slipper jag reklam!
Reklam alltså. Jag. Blir. Tokig.
Jag ser knappt på tv längre, läser sällan kvälls- eller veckotidningar för jag pallar helt enkelt inte med reklamen. Den äcklar mig. Jag vill inte riskera att fucka upp min hjärna genom att se retuscherade kroppar i overkliga positioner som verkar ha som syfte att ge mig komplex. I några enstaka fall finns en gnutta humor inbakat, men även då ogillar jag eftersom det fortfarande går ut på att vi ska konsumera vilket är det sista vi behöver bli påminda om i det här landet.
Det som stör mig mest av allt är reklam som konserverar och spär på könsroller. Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst på detta. Antingen är det tjejer som blir kåta av att laga mat, fiska, se på tv, tapetsera osv i all oändlighet, om detta finns tom en egen sida: Sälj grej med tjej. Eller så är det män som är arga och hårda i alla lägen. Titta gärna in hos Genusfotografen som synliggör detta på ett fenomalt sätt.
Den senaste reklambilden som jag tyvärr inte kunde blunda för hittade jag i senaste numret av Vi Föräldrar, (där jag själv är med, därför har jag gjort ett undantag och köpt tidningen). Vi ser för omväxlings skull en man istället för en kvinna, med ett barn i famn. Han är i sann stereotyp anda en tuffing vilket både gestaltas med tatueringar, en hård min, mörka kläder samt att det står "tuffing" i texten. (Tatueringarna kan jag gå med på eftersom salvan som reklamen gäller tydligen är bra för tatuerad hud.) Det som jag inte går med på är att karln håller i barnet på ett fantastiskt nonchalant vis, och med ena handen i fickan! Ingen normal människa håller ett barn så!
Tänk om vi istället fick se denna tatuerade, svartklädda tuffing med ett ömt leende på läpparna och blicken fäst på sin älskade bebis som han håller tätt intill hjärtat med mjuka händer. Den här bilden som visas upp nu är patetiskt. Kalla mig humorbefriad ni, det kanske finns en ironisk tanke bakom men det spelar ingen roll. Vi har problem med könsroller/bristande jämlikhet i samhället, män tar fortfarande bara ut ca en fjärdeldel av föräldraledigheten. En studie gjord av KP med 6000 tillfrågade barn visar att 10% väljer att inte prata med någon alls, endast 5% med sina fäder och 41% med sina mammor. Det är inte läge att SKÄMTA om nonchalanta tuffa pappor och ömma mödrar. Försök förändra istället. Eller åtminstonde, låt bli att frenetiskt vidmakthålla de strukturer som enbart ställer till det för oss.
Jämför sedan machomannen med den s.k. Madonnan på nästa bild. Skrattar ni nu? Är det här humor?
Nä tacka vet jag böcker, där jag slipper läbbig reklam.
Avdelning: Fakta Taggar: #reklam #könsroller
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Genomtänkta pekböcker
Mitt yngsta barn är ett år och äntligen har hon börjat uppskatta innehållet i böcker, och inte bara att riva sönder dem. Till henne väljer jag helst någon av pekböckerna ur Nyfikenserien från OLIKA: "Vem är det?", "Vem har varit här?" eller "Vem är det som låter?" med text av Karin Salmson och Marie Tomicic och illustrationer av Anna Tim. Dessa är nämligen tre av få pekböcker även jag som vuxen uppskattar.
När jag läser böcker från OLIKA kan jag slappna av med fullt tillförlit. Jag behöver inte stressläsa framåt för att hinna censurera eller ändra namn eller text. Böcker från OLIKA är genomtänkta och har som syfte att visa barnen ett alternativ till normen och en värld som vi vill att den ska vara. Ut med stereotyper och in med möjligheter är ett signum som gett förlaget Rättvisepriset 2012. Dessutom är böckerna tryckta på ett certifierat tryckeri för att minimera koldioxidutsläpp och värna om miljön. Lite dyrare men mycket bättre.
Alla böcker jag läst från OLIKA har humor, vilket också är fallet med dessa tre i Nyfikenserien. Först och främst vill jag lyfta de geniala bilderna som är charmiga, färglada och lite oväntade med roliga attribut. Foad fluga har blommiga stövlar och Gabriel gris har en tiara.
På varje uppslag finns ett djur, med ett mindre vanligt namn och en liten text med en ledtråd och en fråga om vem djuret är.
"Bäää, bääää! Vem är det som bräker? Lee lamm."
På slutet radas alla tio djur upp igen och vi uppmanas räkna dem. Det lockar även fyraåringen.
Djur är kul och det blir extra spännande när jag som läser kan göra ljud så Vem är det som låter är favoriten. Men jag rekommenderar varmt alla tre.
Avdelning: Barn
Kommentera
Heroinchica disneyfigurer
Nog visste jag att Disney sällan kan skryta om att vara genusmedvetna eller ligga i framkant vad gäller könsroller och normer. Tvärtom vill jag mena att de absolut flesta (alla?) disneykaraktärer utgår från stereotypa könsroller, där vit man står högst i rang och heterosexualitet är självklart. Men nu har de ändå lyckats överträffa sig själva.
Taggar: #Disney #seriefigurer #genus
Kommentera
/Visa 6 kommentarer
Häng med!
Hej och välkommen till min nya blogg hos LitteraturMagazinet.se. Här ska jag försöka platsa bland litteraturvetare och journalister. Lycka till säger jag och ger mig själv en klapp på axeln. Jag är snäll mot mig själv.
Kommentera
/Visa 4 kommentarer
