Visa standardvy
Visa omslagsvy
Politisk censur skrämmer skiten ur mig
Jag läser just nu boken om och av Malala Yousafzai, 16 år från Paktistan. Hon är flickan som sköts i huvudet av talibaner på grund av sina åsikter och sitt arbete för flickors rätt till utbildning.
I dag läser jag i tidningen att Paktistans skolfederation har bannlyst boken.
Och jag slås av enorma tacksamhetskänslor över att jag är född i ett land där politisk censur inte existerar. Här finns också hat och hot i form av sverigedeomokratanhängare till exempel som inskränker på yttrandefriheten, men som tack och lov inte har lagen på sin sida. I Sverige får vi alla tycka och tänka fritt, skriva böcker om vad vi vill så länge vi inte utgör hets mot folkgrupp eller liknande.
Politisk censur måste ju vara det kraftigaste verktyget till förtryck. Tänk om det vi läste i tidningen eller såg på tv hade gått genom ett filter och bara presenterade kungens eller Reinfeldts åsikter. Hemska tanke! Vi skulle säkerligen få läsa om att i Sverige finns inga klasskillnader. Att du är din egen lyckas smed, det är bara att bita ihop och gno på så har du samma chans som alla andra. Och att arbete betyder allt. Ju mer vi arbetar ju mer är vi värda. Och dessa åsikter skulle stå helt oemotsagda.
Åååå ångesten. Nej så här orkar jag inte sitta och tänka, det blir för otäckt.
Tack gode Gudrun för yttrandefrihet. För opposition. För deomkrati. Och inte minst för människor som kämpar mot strömmen trots hat, hot och censur, som Malala.
Avdelning: Fakta Taggar: #censur #demokrati #politik
Kommentera
/Visa 19 kommentarer
Paradigmskifte gällande synen på barn
Förra veckan for Ola Olofssons krönika om föräldraansvar förbi om och om igen som en viral boomerang i mitt facebookflöde. Flera av mina "vänner" nickade igenkännande när de läste om hur olydiga barn av i dag är och klickade på dela-länken för att få flera föräldrar att vakna upp och börja ta i med hårdhandskarna. Barn ska inte få säga emot vuxna, framförallt inte lärare, menar Olofsson. Och vart är vi på väg undrar han, när dagens barn inte längre stimuleras av att skriva tio prydliga "m" på rad.
Jag kan tala om vart vi är på väg. Mot ett samhälle där barn accepteras, respekteras och bemöts med samma respekt som vuxna.
Jesper Juul är en förespråkare för detta, därför läser jag så gärna böcker av honom. Barn är samma sorts människor som vi, bara lite mindre och färskare.
Och nu är vi inne på det här med barn och lydnad igen.
Vi har redan beslutat oss för att vi inte vill slå barn. Det är mycket bra. Kan vi inte också bestämma oss för att barn ska behandlas som de värdefulla små människor de är, och inte som hundar eller andra sällskapsdjur? Skillnaden mellan en mjuk, härlig, sprallig golden retriever och ett barn är för alla kanske inte helt självklar? Både hunden och barnet blir äldre men för barnet innebär det att hen ska ta hand om sig själv. Målet är att barnet ska bli en vuxen självständig människa. Hunden däremot får fortfarande maten serverad i matskålen när matte eller husse tycker det passar.
Därför måste vi självklart låta barnen få känna, tycka, tänka och få utrymme att prata om allt detta, i hemmet, i skolan och alla andra miljöer som barn befinner sig i.
"För mig handlar fostran om närhet, engagemang, uppmuntran, tydlighet och ömsesidig respekt. Sådan fostran leder inte till blind lydnad. Vi får som vuxna vara beredda på att lyssna, förklara och ibland ändra oss när vi har fel. Det är bra. Jag vill inte att barn ska lyda föräldrar och lärare som hittar på dumheter (sådant händer faktiskt ibland). Och om en vilt främmande vuxen föreslår en sjuårig flicka att hon ska hoppa in i hans bil och åka med på en utflykt är jag glad om hon har modet och kraften att faktiskt snäsa av honom."
Så skriver barnläkaren Lars H Gustafsson ang ämnet. Mycket läsvärt!
Avdelning: Fakta Taggar: #barnuppfostran
Kommentera
Varför inte fokusera på likheter oss människor emellan!?
Jag var i Milano förra veckan. Bara några timmar bort med flyg, från ett avlångt europeiskt land till ett annat. På vägen dit tänkte jag på pizza och pasta, glass som smälter i hettan, dyra väskor och skor med vassa klackar. Jag fick en rynka mellan ögonbrynen när jag såg Silvio Berlusconi framför mig och temperamentsfulla mörka män.
Tänkte på den sexistiska boken "Stilla kaos" av Sandro Verones som jag recenserade tidigare i år. Jag läste i guideboken att som kvinna måste man vara bestämd och avvisande men ändå räkna med att få klappar på rumpan av de italienska männen.
*plats för fördomar att härja fritt*
Eh okej, om det står i guideboken att italienska män är svåra att avvisa, hur illa är det då ställt? Jag har blivit klappad på rumpan åtskilliga gånger av svenska män, står det på samma sätt i guideböcker om Sverige?
Tyvärr fick vi faktiskt bevittna ett utbrott av temperament då vår taxichaufför hamnade i slagsmål med en annan chaufför, men utöver detta enda undantag mötte vi idel respektfulla trevliga män och kvinnor som behandlade oss som vi önskade. Olika sorters människor myllrade förbi, lika olika och lika som människorna här i Sverige. Bokställen var fyllda med erotisk litteratur, precis som här. Människorna knapparade på sina telefoner, undvek ögonkontakt och läste bra böcker på tunnelbanan, precis som här.
Dessa fördomar, vad jag blir trött på dem. Detta att vi alltid försöker placera i fack. Svenskar är si och italienare är så. Män är si och kvinnor är så. Dessa ständiga förenklingar av hur människor är. Tänk om vi skulle ta sluta upp med det. Det gäller författare till guideböcker också!
Taggar: #genus #fördomar #jämlikhet
Kommentera
Meningen med döden
Kristian Gidlund har somnat in för gott. Hans föräldrar, syskon och vänner får aldrig mera träffa honom. Han är död. Det är så sorgligt att jag egentligen helst bara vill slå bort tankarna på det. Men nu ska jag inte göra det.
29 år fick han leva, tre av dem som cancersjuk. Han fick beskedet om att han hade cancer i magen 2011. Han började skriva en blogg "I kroppen min" som snabbt blev omtyckt. De berörande texterna finns också som bok: "I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början" och det ska komma en andra bok av Gidlund.
Jag har inte läst något alls av honom, jag har inte pallat tidigare. Men jag hörde hans starka sommarprat. Han hade ett vackert sätt att uttrycka sig om det där hemska.
Nu måste jag ta ett djupt andetag och byta position på stolen. Mår jag inte lite illa? Jag går för att dricka vatten. Det liksom kryper i kroppen. Det är ångesten. Dödsångesten. Jag är så rädd för döden att jag varken vågar tänka på den, tala eller läsa om den. Döden skrämmer mig nått djävulskt.
Vissa hävdar att det finns en mening med allt. Jag är tveksam. Men om jag ändå ska försöka hitta någn mening med att unga människor dör så är det att vi andra ska uppskatta livet.
Plötsligt slår det mig. Kan jag verkligen leva fullt ut om jag inte varseblir döden?
Livet är nu, det kan ta slut i morgon, carpe diem och så vidare. Klyschor som vi alla hört till leda. Men nu känner jag det verkligen. Jag känner dödens närvaro som ett obehag i magen och jag inser att jag måste hylla livet!
"Jag har ett förhållande med livet och det är komplicerat.
Kärleken är att leva. Min sorg och min glädje".
/Gidlund
När jag började högstadiet hade jag en lång ångestperiod där tanken på att en dag ska min familj dö var utlösande. Jag kunde inte gå till skolan utan stannade på mitt rum för att gåta och skriva. Men det hjälpte inte. Det enda sättet att bli av med skräcken var att sluta tänka på den. Låtsas som att den inte finns. Av ren självbevarelsedrift har jag undvikit allt som har med döden att göra sedan dess. Men nu vill jag inte göra det längre. Förhoppningsvis har jag nu, 20 år senare, verktygen för att tackla den oundvikliga bortgången.
Jag ska läsa Gidlunds böcker. Målet är att "hantera verkligheten. Livets faktum. Dödens krav." som han själv uttryckt det.
Jag vill låta döden finnas med mig, som en liten sten i skon när jag springer i motionsspåret. Som ett brus i bakgrunden när jag borstar tänder på motvilliga barn. Som en avlägsen tanke när jag suckar över skitiga golv och vardagsstress. Jag vill inte blunda längre. Jag vill leva ett långt och lyckligt liv med vetskap om den. Döden.
Taggar: #döden #cancer
Kommentera
/Visa 9 kommentarer
Ninas svar om böcker
Här kommer mina svar på listan med bokfrågor som Linda O drog igång.
En bok från barndomen jag minns med glädje
"Barnen som bodde i en sko", av J van Dolzen Pease. Den utkom 1981 när jag var ett år gammal. E Webbe har smyckat den med så där sockervaddssöta illustrationer som skulle passa som bokmärken. "Det var en gång en gumma som bodde i en sko och gumman hade ungar i massor, kan du tro" inleder den idylliska historien som går på rim och som jag fängslades av som barn.
Författare jag älskat både som barn och som vuxen
Astrid Lindgren, hon kan aldrig hyllas nog. Ronja Rövardotter och Nils Karlsson Pyssling förgyllde min barndom. Nu när jag läser sagorna för mina barn inser jag hur enastående berättelserna är. De roar mig fortfarande och jag kommer säkerligen aldrig upphöra att imponeras av Astrid Lindgren.
En klassiker jag tycker om
"Det andra könet" av Simone de Beauvoir. Förstås.
En författare jag tycker får på tok för lite uppmärksamhet
Jesper Juul, som är familjeterapeut och skriver böcker. Jag tror att vi skulle få ett mera välmående folk om barnavårdcentralen fick möjlighet att dela ut böcker av honom till nyblivna föräldrar.
En bok jag vill få alla att läsa
"Rosa - den farliga färgen" av Fanny Ambjörnsson, som medvetandegör hur normer och stereotyper samverkar och påverkar oss.
En bok jag ser fram emot att läsa i höst
"Bit inte ihop" av Sara Berg och Rebecka Bohlin. Boken tillsammans med ett kurskoncept vill rikta en feministisk strålkastare mot problemen – och möjligheterna – i vardagen och på jobbet. Feminismen behövs överallt.
En bra bok jag läst i år
Vilhelm Mobergs utvandrarepos. 2267 helt fantastiska sidor.
En författare vars böcker jag alltid läser
Katarina Wennstam, vars böcker jag alltid uppskattar, både skönlitterära och faktabaserade. Fast jag har faktiskt inte läst alla av henne. Men jag ska.
En författare jag skulle vilja skriva som
Kerstin Thorvall. För att hon blev upphetsad av pioner, och för hur skriver om det. För att hon var modig, intelligent och öppenssinnig. För att hon drog igång genrén "bekännelselitteratur" som verkligen faller mig i smaken.
En sockervaddssöt illustration från boken "Barnen som bodde i en sko".
Avdelning:
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Bara dumma vuxna serverar barn stereotyper
Hurra! Ett stort företag som säljer leksaker skrotar nu helt och hållet att rikta sina prylar till tjejer respektive killar och koncentrerar sig istället på att sälja leksaker till barn.
Ett för den oinsatte kanske till synes litet steg för företaget men ett bautakliv för de genusmedvetena föräldrarna som väntat på detta i vad som känns som en evighet. Det var ingen diskret glädjedans jag genomförde när fjolårets julkatalog från samma företag visade sig innehålla en stålman som med en docka på armen stod vid en leksaksspis och där flickor fanns med både bland bilar och byggsatser. Nu har alltså företaget bestämt sig för att även i fortsättningen avstå från att cementera könsroller och istället låta barn välja fritt mellan alla sorters pinaler och grunker. Låt oss nu hoppas att detta bara är en början och att klädföretag och författare som riktar sig till barn, hänger på.
Bara dumma vuxna severar barn stereotyper! Medvetet. Stereotyperna lurar runt hörnen i litteraturen, när vi köper leksaker och kläder, i språket och inom oss alla. Även jag som ständigt är på min vakt går ibland rakt i fällan.
Det är fortfarande vanligare att en pojke innehar huvudrollen i en barnbok. Ja tyvärr, även bland de böcker som skapas nu på 2010-talet. Flickor väljer böcker som har en flicka eller pojke på omslaget medan pojkar helst inte väljer en bok med en flicka på framsidan.
I ungdomslitteraturen är det tvärtom, då är flickor överrepresenterade vilket också speglas i (enligt statistik) pojkars dåliga läsvanor och dåliga skolresultat.
Den kanske viktigaste aspekten hur flickor respektive pojkar framställs i böcker är av varienda kvalitét sett ur ett genusperspektiv.
Det finns flertalet moderna medvetna författare som tänker på vilket budskap de sänder ut via sina böcker. Läser du en bok från OLIKA bokförlag får du den garanterat fri från stereotyper. OLIKA vann rättvisepriset 2012 och trycker desutom sina böcker klimatklokt. Ett bra val av många anledningar altså. Även Sagolikt bokförlag arbetar för att krossa förlegade könsroller.
Ytterligare exempel på titlar vi har hemma och som jag läser för mina barn utan ångest är Mamma Mu, serien om Ingrid, Molly och Emilia, Pija Lindenbaums och Per Gustavssons böcker, Händige Hanna, Spöket Laban och delar av serien om Max och Maja.
Vilka är dina bästa tips på böcker som är bra ur ett jämställdhetsperspektiv?
Taggar: #genus
Kommentera
/Visa 7 kommentarer
Hur sorterar ni era böcker?
För mig är böcker mer än bara läsning. Jag älskar att köpa böcker, titta på böcker, lukta i böcker och inte minst att vistas bland böcker. I min bokhylla står böckerna sorterade i färgordning, för att det ska vara snyggt. Det tar sin lilla tid att hitta, men det är det värt. Fast det tycker inte min man som numera förvarar sina böcker på en annan plats, därav det stora blåa hålet till vänster i hyllan. Så... jag önskar mig böcker med blå ryggar i julklapp.
Hur sorterar ni era böcker?
Avdelning: Feelgood
Kommentera
/Visa 198 kommentarer
