Mattias Lönnebo

Vintage reklam

"Det var bättre förr". Ja, ibland, men mycket var betydligt sämre. Den här typen av reklam blir lyckligtvis allt sällsyntare. Den är inte bara förnedrande för kvinnan utan även för mannen. Men det är ändå intressant att se vad som var gångbart för inte särskilt länge sedan. Vad i vår reklam kommer att få framtida generationer att ta fram skämskudden? Bildmanipulerade smala kvinnor? "Miljövänliga" dieselbilar? Vem vet?

Slut på dagens budskap

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Nina Ruthström

Tacka vet jag böcker – då slipper jag reklam!

Reklam alltså. Jag. Blir. Tokig.
Jag ser knappt på tv längre, läser sällan kvälls- eller veckotidningar för jag pallar helt enkelt inte med reklamen. Den äcklar mig. Jag vill inte riskera att fucka upp min hjärna genom att se retuscherade kroppar i overkliga positioner som verkar ha som syfte att ge mig komplex. I några enstaka fall finns en gnutta humor inbakat, men även då ogillar jag eftersom det fortfarande går ut på att vi ska konsumera vilket är det sista vi behöver bli påminda om i det här landet.

Det som stör mig mest av allt är reklam som konserverar och spär på könsroller. Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst på detta. Antingen är det tjejer som blir kåta av att laga mat, fiska, se på tv, tapetsera osv i all oändlighet, om detta finns tom en egen sida: Sälj grej med tjej. Eller så är det män som är arga och hårda i alla lägen. Titta gärna in hos Genusfotografen som synliggör detta på ett fenomalt sätt.

Den senaste reklambilden som jag tyvärr inte kunde blunda för hittade jag i senaste numret av Vi Föräldrar, (där jag själv är med, därför har jag gjort ett undantag och köpt tidningen). Vi ser för omväxlings skull en man istället för en kvinna, med ett barn i famn. Han är i sann stereotyp anda en tuffing vilket både gestaltas med tatueringar, en hård min, mörka kläder samt att det står "tuffing" i texten. (Tatueringarna kan jag gå med på eftersom salvan som reklamen gäller tydligen är bra för tatuerad hud.) Det som jag inte går med på är att karln håller i barnet på ett fantastiskt nonchalant vis, och med ena handen i fickan! Ingen normal människa håller ett barn så!

Tänk om vi istället fick se denna tatuerade, svartklädda tuffing med ett ömt leende på läpparna och blicken fäst på sin älskade bebis som han håller tätt intill hjärtat med mjuka händer. Den här bilden som visas upp nu är patetiskt. Kalla mig humorbefriad ni, det kanske finns en ironisk tanke bakom men det spelar ingen roll. Vi har problem med könsroller/bristande jämlikhet i samhället, män tar fortfarande bara ut ca en fjärdeldel av föräldraledigheten. En studie gjord av KP med 6000 tillfrågade barn visar att 10% väljer att inte prata med någon alls, endast 5% med sina fäder och 41% med sina mammor. Det är inte läge att SKÄMTA om nonchalanta tuffa pappor och ömma mödrar. Försök förändra istället. Eller åtminstonde, låt bli att frenetiskt vidmakthålla de strukturer som enbart ställer till det för oss.

Jämför sedan machomannen med den s.k. Madonnan på nästa bild. Skrattar ni nu? Är det här humor?

Nä tacka vet jag böcker, där jag slipper läbbig reklam.

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Sonja Åkessons dikter
Författar- presentation:	Sonja Åkesson

Sonja Åkesson - Pris

Jag gillar verkligen Sonja Åkesson, men "Pris" här måste vara hennes tråkigaste diktsamling. Den använder collageteknik och är helt enkelt en klipp-och-klistra-diktsamling där klippen kommer från reklam och dam- respektive herrtidningar. Män beskrivs som våldsamma och kvinnor som kärlekstörstande, samtidigt som detta blir ironiskt.

Åkesson kommenterar inte sina citat, men sammanhanget gör dem till överdrifter och ger en ironisk distans. Så: på sätt och vis intressant, men samtidigt inte i närheten av övriga Åkesson-dikter.

Kommentera